Sjung om...

Vi har varit "lediga" i två dagar hela familjen. Gillar veckoupplägget denna junivecka: två dagars jobb, två dagars ledighet, en dags jobb och sen helg. Man kan ju dock definiera vad som är jobb och inte - att ostörd få sätta sig ner med en kopp kaffe på jobbet på morgonen är ju inget man lider av efter ett par dagars hemmastök.

Orsaken till gårdagens ledighet var att min lill-kusin tog studenten. Hon var yngst i släkten tills våra barn föddes. Nästa gång vi firar student är det vår femåring som går ur skolan, år 2026. Svindlande tanke...men tillbaks till igår. Kusinen bor i Skövde och vi lämnade Torslanda vid 9 på morgonen efter närmast minutiös planering, där det enda avvikande från schemat var min osäkerhet om jag köpt någon ny klänning sedan den blivande studentens storebror tog studenten för två år sen. Kan ju inte gärna komma i samma klänning, resonerade jag, och tog paus från familjelivet för att titta igenom semesterkorten och spana efter en blommig klänning med svart spets. Maken kom på mig efter några minuter och menade 1. att jag är galen 2. att ingen skulle ändå minnas mig klänningen från förra studenten. Han hade ju i alla fall ett fel - någon minns visst. Jag! Klänningen visade sig dock vara köpt 2012 och därmed godkänd. Förvisso mindes ju inte ens jag, så då kanske han har rätt även på den punkten när jag tänker efter.

Strax öster om Göteborg stannade vi för första gången. Eller blev stannade. Till makens stora glädje och lycka var där en gigantisk poliskontroll och vi blev invinkade. Efter godkänt blåstest och koll av bälten och bilbarnstolar fick vi köra vidare. Maken var mycket upprymd och glad, men besviken över att vi inte fått en guldstjärna. Eller ens ett en diplom!

-Alltså, vi är ju perfekta i detta avseende! Vi kunde gott fått ett utnämning om gott föredöme i trafiken.

Själv tänkte jag erbjuda polismannen anställning i vår familj. Barnen satt som ljus, svarade artigt på hans tilltal och maken lyssnade andäktigt på allt han sa.

Vi tog emot studentskan i strålande solsken och efter lite övertalning lämnade barnen ifrån sig grattismjukisdjuren i blågula band. En rymningsbenägen treåring är inte optimalt i en folksamling, så vi valde att lämna skolgården efter en kort uppvaktning, för att återkomma till mottagningen efter kortegen som skulle rulla genom stan. Vi tänkte att vi skullle sätta oss och ta det lite lugnt (hahahahahahahahahahahahahaha) på ett café en stund och utfodra barnen.

Nybakad!

Jag tror cafébesöket i centrala Skövde satte någon slags rekord för oss. Och eventuellt för hela Skövde. Vi hann in. Femåringen och jag hann sätta oss. Lillasyster hann klättra upp i soffan. Jag hann tänka tanken "jag måste blåsa ut ljuset". På en millisekund slängde sig sedan lillasyster fram över bordet för att....ja...kolla stabiliteten?! Jag reagerade med ett skrik och gav lillasyster en smäll över pannan som snabbt släckte de flammor jag såg slickade hennes lugg. Det luktade bränt, några få hårstrån strök med och alla på caféet visste vilka vi var innan hela vårt sällskap hade hunnit sätta sig. Som sagt, någon form av rekord måste det vara. Men inget diplom nu heller.

 

Kollar kortege på fönsterplats.

Studentmottagning i ett hus med tillhörande stor gräsmatta och lekstuga gjorde att vi smälte in bland gästerna och att maken och jag också fick njuta av buffémat, ciderskål och vackert väder. Vi hade förstås hjälp av min lillasyster, hennes flickvän och den mest hjälpsamma av alla barnvakter - iPaden - men ändå. Mission accomplished - helt utan blodspillan. Eller bränder.

Denna del av vår släkt samlas till studenfirande om 13 år igen. Då står vi som värdar. Jag ska inte skriva att vi behöver vila tills dess, men det ska bli ganska så skönt att vara led...ehhh, jobba, imorgon...