Mio min Mio.

Vi besökte en möbelaffär igår. Det föll på min lott att se till att alla möbler var i samma skick när vi lämnade affären som när vi kom dit - med andra ord: jag jagade barnen medan maken ställde hundramiljarder frågor om leveranstid, sängbredd och annat som kan vara bra att ha koll på när man köper bäddsoffa.

Vår yngsta dotters oskyldiga uppsyn i bilen när hon lovade att hålla mig i handen och inte klättra på något hade gett henne inträde till vilken underrättelsetjänst som helst. Allt hon hittade på låg inom ramen för en treårings trots och gränstest. Problemet var väl snarare att hon inte valde en eller två grenar, utan hon körde en mångkamp och gick all-in i varje gren.

Hon smygstartade med att klättra upp i varje våningssäng vi gick förbi i vår väg mot bäddsoffeavdelningen som så klart låg längst bort, högst upp i butiken. Efter att jag lyft ner henne från stegar till förbannelse så provade jag en ny metod. Jag lämnade henne bakom mig och svarade inte när hon retsamt sa "Mammaaaaa, nu klättrar jag upp..." med ett sjungande tonfall. Jag gick några meter fram och lät henne inte se mina svårigheter att inte börja garva när jag hörde henne resonera med sig själv om hon skulle klättra upp eller gå ner igen nu när hon blev själv. När hon inte fick något gensvar på sina försök blev hon tyst några sekunder. Det var tillräckligt länge för att jag skulle hinna tänka att det kanske lyckades? Att vi hittat en ny metod? Sen tjöt hon "maaaammmmmaaaaaaa" så det skallrade i rutorna och en gubbe med rullator och troligtvis hörapparat hoppade till och såg sig om efter närmaste nödutgång. Hon fick därmed sin vilja igenom. Jag skyndade tillbaka, lyfte ner henne och bar runt henne en stund, då var hon nöjd. Men att bära 17 kilo trots som blir arg om man inte använder sina ben som hennes, det vill säga att hon får bestämma vägen, är ohållbart om man inte ska få ryggskott och bli lomhörd.

Maken fick ge sig på sina frågor. Tyg som tyg, det blir nog bra vilket som. Färg på soffbenen? Men de syns ju inte! Ta nåt! För att få lugnt en stund tog maken lillasyster på sina axlar, men hennes frisyrfixande i hans nu ganska långa, lockiga hår tog liksom fokus från soffköpet så hon fick gå ner på golvet igen.

Med mitt busskort i handen blev hon lugn en stund och lekte i de olika soffgrupperna att hon åkte kommunalt. Hennes syster var under hela denna tid medlem i ett supportergäng, en hang around med inte enbart goda avsikter. Hon hittade inte på hyss själv, men hängde på när det hettade till och stod bredvid med allehanda supporteratteraljer.

Med soffbeslutet fattat stod vi i kö för att betala några småsaker när jag och femåringen upptäckte några fina klockor som hängde på väggen. Jag försökte dölja dem för lillasyster, förstod att trubbel var på väg, men min den femåringa svikaren pekade glatt, kastade in en bengalisk eld i matchen och upplyste sin syster med orden "titta, man kan stoppa pendeln med handen". Saken var biff och pendeln skulle stoppas. För treåringen är ett nej en lek, och efter att ha sagt till henne fler gånger än jag skulle behöva, tog jag tag i hennes arm och flyttade henne bort henne från klockan. Oh. My. God. En ny stjärna är född. Hon tog ett steg tilbaka, tittade på sin mammas svettiga ansikte och sa med hög, dramatisk stämma "Men mamma, du får väl inte dra mig i armen heller!". Ingen på butikens nedre plan kunde missa att hennes röst som dröp av förebråelse. Sekunden senare stormade hon förbi mig. Om någon bland butikspersonalen tyckte att treåringens mamma var värd att förebrås, så ångrade de sig sekunder senare när jag räddade oss undan något jag inte vill veta hur det kunde slutat. Min drama queen till dotter hade då hunnit in bakom ett hörn och skulle precis sätta sitt lilla finger på en rad med knappar märkta "VIDRÖR EJ!!!". Alla knapparna såg ut att vara kopplade till el, larm och liknande, och var färgade med rött och gult. Varför de satt en meter ovanför marken är ett mysterium, som jag hade kunnat upplysa dem om olämpligheten i, om jag inte vunnit spurtstriden och hindrat hennes nyfikenhet.

Tja, jag slutar där. Igår fungerade vår yngsta dotter troligtvis som ett gigantiskt p-piller för alla närvarande i butiken. Möjligtvis att paret i 25-års åldern, som nyss hade kommit in och därmed missat nära 80 procent av föreställningen, var charmade av henne i några sekunder. Kanske. Det var när hon smet ur min grepp och tog sikte på porslinsavdelningen. Jag var henne hack i häl men eftersom hon inte bara är snabb som en vessla utan också smidig som ett kylskåp, så hann hon falla raklång. Inga tårar. Jag väntade på ett brak av glas eller så, men det kom inte. Paret såg överraskade upp när dottern liksom kom glidflygande på mage och landade precis framför dem. De log och sa medkännande "vilken tur att du inte slog dig". Jag hann precis fram för att lägga till "...eller snarare slog ner något!" innan jag tog Papphammar under armen och med ett ansträngt, moderligt leende vände mig bort från deras förvånade ansikten.

Sen satte jag oss i bilen. Maken och supporterklubben åkte tillbaka idag och avslutade köpet. Jag stannde hemma med tiokamparen och övade på att ta emot medalj när den dagen blir aktuell. Jag hoppas hon nämner sin mamma i tacktalet. Och ersätter ett bortttappat busskort.