Rock me!

Det stod på Jon Bon Jovi-biljetten att rockkonserten skulle börja 18.30. Halv sju. En fredagkväll. Rockigt får man säga! Förbandet visade sig ha totalt tre låtar på Spotify, så vi var överens om att hoppa över dem. Vi satt därför i godan ro och åt middag innan vi åt lite till och sen tog en promenad från Kungsholmen till Stockholm Stadion. Ingen av oss hade ambitionen att skrika oss hesa eller hoppa i takt längst fram. Mitt tips var att vara på plats vid 21. Då borde vi slippa stå och vänta med alla som druckit öl sen förbandet.

När vi börjar närma oss Stadion är klockan 20.20 och vi hör den ena välkända Bon Jovi-låten efter den andra.

- Alltså, är inte det lite konstigt att förbandet spelar så länge?
-Och att de spelar Bon Jovi-låtar?
-Det är ju knappast förbandet.  Det kanske är någon slags värma upp-musik..?
-Med samma låtar som Bon Jovi ska spela strax, verkar inte det konstigt?
-Ja, men vad skulle de annars spela? Sean Banan?

Vem som sa vad i ovanstående konversation är inte officiellt nödvändigtvis så viktigt. En halvtimme efter konserten hade startat kom vi insnubblande på arenan och började leta öronproppar. Jisses, vilket högt ljud! Sen köpte vi kaffe och spanade efter en eventuell vila benen-plats.Vi hittade ingen och vågade oss inte på att sitta ner på marken. Fy så smutsig man kan bli då.

Vi var bland de yngre på plats, verkar inte som den gode Jon fått många nya fans sedan 90-talet. Fansen hade dock samma frisyrer och kläder som 1992  - bandana och skinnpaj. Jon själv hade också jobbat hårt på sitt utseende de senaste 20 åren, kritvitt leende och perfekt lagt hår som till en början inte rörde sig i takt med honom.  Det låg liksom still.

Vi halv elva var spelningen slut. Ett extranummer och sen tändes lamporna och scenen släcktes ner. Kändes lite som om vi hade varit på konsert på eftermiddagen. På Mora Träsk eller så. Inte för låtvalet, det var lite tryck på Stadion ett tag, men vem orkar vara uppe till midnatt nuförtiden? Inte Bon Jovi tydligen, och inte vi.

Rock on!