På hal is

Häromdagen var det dags för sjuåringen att stå på skrillor för första gången nånsin. Trots att jag älskar att åka skidor, så är det få saker jag så genuint tycker illa om, som att åka just skridskor. Trånga dojor, kallt som attan och...ja...halt. Inga favoritgrenar direkt hos mig. När lappen om hela skolans skridskoåkning damp ner hemma, så var min första tanke att låta det arma barnet stanna hemma från skolan den dagen. Jag såg framför mig hur hundratals elever skulle svaja fram och tillbaka på isen med lånade livsfarliga vapen under fötterna. Möjligtvis att jag lät det för långt när jag allvarligt la fram min plan om skolkningen för maken. Hans min av förfäran förvåning över hans frus påhitt skämt, gjorde att sjuåringens första skolkning omedelbart ställdes in.

Plan B. Ungen måste öva innan skolans skridskodag. Hon själv var rätt tänd på idén med skridskor, naturligtvis helt utan att ha någon annan fakta än skridskoscenerna i Frost och showen Disney on Ice, till sitt förfogande. Men innan vi hann klä på oss allt vi äger och har, hitta lämplig ishall med uppvärmd läktare (till mamman) samt klara av diskussionen om vi skulle hyra eller köpa skridskor, så slog influensa till och gjorde familjen haltande. Februari svischade förbi och plötsligt var dagen här. 

Någon plan C existerade inte. Eller så var det den vi sjösatte med andan i halsen, pengar till skridskohyra i ett kuvert till skolan i sista minut, peppande ord men ett falskt leende om hur bra den här dagen skulle bli och matsäck packad fem minuter innan samling på skolgården. Något vi däremot inte kompromissade om, var kläderna. Jag vet inte hur jag lyckades (?), men sjuåringen som har vägrat överdragsbyxor hela vintern, stod plötsligt och drog på sig plagg efter plagg som jag räckte henne. Underställ. Termobyxor. Tjocktröja. Vinterjacka. Stickad mössa samt två par vantar med möjlighet till ett tredje par. Hon föreslog själv skidstrumpor utanpå sina vanliga strumpor. 

Det var tre plusgrader och uppehåll när vi promenerade till skolan. Eller jag promenerade kanske är mer likt sanningen, sjuåringen vacklade liksom från sida till sida som en michelingubbe. Armarna stod lätt ut från sidorna och hon hade ryggsäck på ryggen med en hjälm fastsatt som slog henne rytmiskt på axeln för varje steg. 

Sen åkte jag till jobbet och höll tummarna för att ingen skulle skära av ett finger på en väl slipad skridsko, ramla över någons klubba och slå näsan i isen eller helt enkelt frysa häcken av sig. Alla tre helt möjliga scenarion om ni frågar mig. Strax efter 16 fick jag ett telefonsamtal från världens finaste michelingubbe. Sprudlande berättade hon om sin dag på isen, och deklarerade att hon från och med nu tyckte hon bäst om ridning, näst bäst om skridskor och nästnäst bäst om skidor! Eeeeeh...vavavavaVA? 

Två kvällar i rad pratade om hon hur roligt hon haft, hur bra hon var på skridskor och hur glad hon var över all hjälp hon fått av de kompisar som kunde lite bättre. Ungen hade helt klart släppt sargen och kommit in i matchen. Hon har ny date i ishallen med en kompis nästa helg. Och den enda som tydligt fortfarande sitter kvar på läktaren är mamman.