Gårdagen började med att sjuåringen med besked tog över förstaplatsen i sjukligan här hemma. Hon har ju faktiskt varit i skymundan sen jul vad gäller feber, hosta och läkarbesök. Men nu smällde hon till och tog ledartröjan med en febertopp på 39 grader. Eftersom hon har en tendens att kräkas vid kraftig feber, så tog vi beslutet att skjuta upp resan en dag.
Gårdagens plötsliga oas av oplanerad tid gjorde mig först förvirrad. Var ska jag börja..? Men sen ringde en av mina bästa vänner och löste lyxproblemet. Jag tog fyraåringen med mig och lät henne stoja runt med sönerna till min vän, medan vi drack kaffe i soldränkt soffa. Det var maximal påfyllnad av energi.
Jag var noga med att berätta om just de positiva delarna av min utflykt för maken när jag kom hem, och hur de skulle gynna oss som familj. Sen berättade jag den roliga historien om fyraåringens kommentar tidigare på dagen, när hennes mor
- Äsch, den stod ju vägen, mamma.
Exakt min mening! Och frågan är om den ens stod där när jag kollade i backspegeln sekunderna innan. Maken såg möjligtvis inte det fullt så komiska i historien, inte ens när jag påpekade att silvertejpen inte behövts alls denna gång. Skadorna var noll komma noll. Han trodde mig givetvis inte, utan spenderade nästkommande halvtimme med att sköta om sin älskling av plåt i garaget - på jakt efter ett eventuellt skavsår som hans fru orsakat.
Idag sitter maken bakom ratten. Jag är otålig och kan knappt vänta på att få komma fram, sitta framför brasan ikväll och komma upp i backen imorgon. Men jag får ge mig till tåls. Oavsett vår plats i konvojen med bilar, så lär resan inte ta 25 timmar till.
Nyss sammanfattade min make resan med orden:
-Konstigt, det är ingen bil bakom oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar