Heja våren!

Medan maken fortsätter sin resa mot en smittfri tillvaro, följde jag och barnen min mammas förslag och drog till Slottsskogen. Det var sex grader och sol, vårkänsla för alla inklusive bocken som både ograciöst och ogenerat gav sig på fåret i hagen vi stannat vid. Sjuåringen stirrade fascinerat på spelet som pågick, medan jag och min mamma kände att hans eventuella framgång inte var helt nödvändig för barnen att spendera sin eftermiddag vid.

Sälar, pingviner och älgar fick besök innan vi hade picknick framför den stora gräsmattan i Azaleadalen. Eller ja, vi gick på café. Med utsikt över gräs och skog och sånt.

Fyraåringen, som hemmavid inte kan få nog av att hoppa i sängar, gympa i soffan, löpträna i hallen samt påvisa sin talang (?) för häcklöpning över alla typer av möbler, orkade inte gå mer än trettio meter i taget utan glada tillrop, mutor och påminnelse om päronsaften som väntade. Snitslade banor, eller samtliga typer av vägar och stigar egentligen, faller henne inte i smaken. Off road är mer hennes melodi. I fredags när jag hämtade henne från förskolan, hade hon extrakläder på sig och jackan bar stora spår av lera. Jag drog till med en dum föräldrafråga, om hon lekt i leran idag? Förvånat tittade hon på mig och svarade nej. Lika förvånat frågade jag tillbaka vad hon gjort då? Hon tittade på mig som om jag var helt bakom flötet och svarade trött:

- Rullat mig i leran förstås!


Men tillbaka till idag. Förutom den lätta mammahuvudvärk man kan drabbas av när ens yngsta barn kaxigt går med en fot hotande nära en bergskant eller balanserar på en sten vid ett vattenfall, så kändes eftermiddagen i Slottskogen som en renande process för våra vabruari-trötta kroppar som håller ett jämnt flöde av hostningar och snytningar.