Det här med att ropa hej.

Jag drog på mig understället imorse, knappt innan jag vaknat. Jag skulle med sjuåringen på ridning, och då är det full fjällmundering som gäller, för att överleva en timme i det kyliga ridhuset. Jag tänkte mig en lugn frukost med barnen innan avfärd, men det satte fyraåringen stopp för, när hon hungrigt spetsade (!) mjukosttuben med en gaffel. Sen var dagen igång på riktigt.

Makens återkomst till familjelivet, varade i ungefär 24 timmar. Sen kom rond två med spräckt trumhinna och stigande feber. Ett par timmar efter lunch hade han fixat papper på sin (barn)sjukdom och var nu dessutom officiellt sjukskriven februari ut. Jamen heybaberiba så himla lämpligt!

Jag sjöng iPadens lov på eftermiddagen och lät barnen kolla på vad de ville. Apple var den Gud som svarade snabbast på min bön om lite vila även för mamman, som faktiskt inte skulle svarat "prima" på alla frågor om dagens hälsotillstånd heller. Sen låg jag bredvid maken och åt choklad. Möjligtvis inte vad min mage behövde, men helt klart vad min själ sa sig kräva.

På kvällen tittade sjuåringen och jag på Mello. Maken anslöt en stund, men blev sjukare när han såg Andreas Johnson åka ut mot "ungdomarna". Med lika delar besvikelse, irritation och förvåning, muttrade han De skickade hem åldermannen! innan han gick o la sig igen.

Två barn nattades och sen drog jag av mig understället. Dagen i hamn.


En av dagens höjdpunkter...