Nu siktar ju inte jag på OS. Jag vill dock gärna ha någonslags mål med mina aktiviteter, och att ta sig runt banan enbart är inte tillräckligt som motivation. När jag står startklar, samt så här i efterhand, ser jag mig springa längs havet i något sydligt beläget land och närma mig mål efter en halvmara genomförd i strålande sol till publikens jubel.
Efter första kilometern brukar jag sänka motivationen till tjejmilen. Den kan väl för den delen springas i New York eller så? På sommaren. När tankarna sen börjar sväva kring laglöpningar, typ blodomloppet, då känner jag mig stark. Jisses så bra det kommer gå! Nöjd som attan rusar jag sedan i kapp med mig själv in i radhusområdet igen, tills jag kommer runt knuten till vår trädgård, och ingen längre ser mig. Då går jag de sista metrarna och känner mig som en vinnare.
Idag funkade löpturen bättre än igår. Avstånden mellan delmålen blev något längre. Möjligtvis att jag skrämde några äldre damer, som iförda broddar, ändå halkade runt på gångbanan. Troligtvis trodde de, att de hade ett skadat vildsvin eller liknande i hasorna, med tanke på frustandet. De hoppade vettskrämda upp i snön vid sidan av vägen, efter att jag tagit smygpaus bakom dem i några sekunder.
När jag var nästan hemma, hörde jag välbekanta illtjut och högljudda skratt från lekplatsen. Sjuåringen åkte stjärtlapp och fyraåringen var vansinnig för nåt. Maken stod bredvid (tyst). Jag sprang förbi och vinkade. Med några meter kvar hem, hörde jag lätta steg bakom mig. Sjuåringen kom joggade och slöt upp jämsides. Sen spurtade hon förbi mig.
Kanske ska slå följe med de där damerna nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar