Kämpa!

Klockan 03.30 vaknade sjuåringen och tyckte det var morgon. Maken och jag var av annan åsikt. Vi var lika rörande överens en halvtimme senare, när vi nästan slumrat till, och frågan kom igen. Nu måste det väl bara morgon i alla fall..?

Någon gång kring samma arla tidpunkt, insåg jag, att min rygg inte var av samma böjliga modell som när jag somnat. Möjligtvis att den där islöpningen igår inte var helt genomtänkt ändå... Stel som en pinne låg jag klarvaken och försökte bestämma mig för om jag skulle ställa in dagens jobbresa till Stockholm, eller köra på och hoppas att det skulle lösa sig.

Vid 05 steg jag upp, väckte maken och sjuåringen (som nu somnat) i mina klumpiga försök att få på mig kläder utan att böja ryggen. Ett par värktabletter senare, och med viss hjälp av min yrvakna make, drog jag väskan genom snön mot bilen. Min lätt framåtlutade gång, med vissa bredbenta gungande inslag, bevittnades av ett par nyfikna morgonpigga (?) grannar som tafatt vinkade tillbaka när jag morgonhälsade, men som antagligen också i hemlighet skrev upp den mystiska figurens signalement.

Tåget avgick i tid med mig ombord. Kaffe, frukost och sällskap av en arbetskamrat gjorde de första 15 milen till en helt okej start på dagen. Sen stannade tåget.

Vi stod still mellan Falköping och Skövde. Vinterlandskapet var andlöst vackert utanför tågfönstret. Fyra rådjur lekte i skogsbrynet och en röd ladugård gjorde bilden helt komplett. Efter 75 minuter var jag redo att trotsa ryggsmärtan och pulsa genom snön de sista kilometrarna till nästa station. Idyllen utanför från timmen innan, hånskrattade mest åt mig när jag hellre sett ett grådaskigt Södertälje flimra förbi på vår väg mot andra kusten.

Till slut, efter två omstarter av tågset samt manuellt bortsopande av snö från en växel på spåret, kom vi iväg. Sista två timmarna på resan var min arbetskamrat rejält åksjuk och själv började jag undra om jag lyckats med konststycket att bryta ryggen i sömnen.

Vi ankom Stockholm strax före klockan elva, nästan en arbetsdag efter att jag vaknat. Efter en kanna kaffe, en lättare djupandning för att återfå normala halter av stresshormoner och med envisheten hos en som valde alternativet "det löser sig" femtio mil tidigare, började arbetsdagen.



En rygg i viss osämja med sin bärare.