Alla hjärtans dag hela dan?

Jahaja. Här sitter jag i soffan ensam. Barnen sover och maken är däckad av sjuåringens ärvda bacill. Han har dock kämpat väl. Tillsammans har vi gett oss gemensam sovmorgon (kudde över huvudet), ätit frukost i godan ro (och ignorerat kaoset i form av fyraåring på rövarstråt), packat ihop sportlovets utspridda pinaler (i tävling med minst en yngre förmåga som ville stanna) och kört 25 mil var söderöver (med mutade barn i baksätet).

Vi träffades för snart 10 år sen. Jag hade gärna suttit bredvid min maken i soffan ikväll, skålat för oss och hyllat kärleken (som inte alltid är lika självklar en stressig, grå, vabruaridag) eller vad man nu gör på Alla hjärtans dag.

Men ändå. Jag tänker på när jag idag satt vid ratten i skymning nånstans i Dalsland. Fyraåringen hade fått nog av bilåkning med en dryg timme kvar och lät oss veta det varje sekund. Jag var knappt kontaktbar i min koncentration på alla med dödslängtan (sorkar! pottor! avskräden!) som körde om oss, trots att det var jag som körde. Varje gång jag sneglade på maken, med blicken fortfarande på vägen, såg jag i periferin hans hand utsträckt åt mitt håll med Mariekex. Barnen matades med Tom och Harry-kex (heter de inte så hos er? Ta det med fyraåringen i så fall) i ett tyst flöde från samma plats, passagerarsätet framtill. Maken själv snöt sig i takt med musiken som sjuåringen beställde från baksätet.

Vi landade hemma vid 19-tiden efter ett teamwork med höga poäng. Det kanske inte var specialodlade röda rosor eller champagne, men det var banne mig en av de bästa bilresorna vi gjort tillsammans. Känns som ett rätt så passande, om än inte hejdundrande, firande...


Gårdagens soffmys i Sälen