34 år, 9 månader och 30 dagar

Om 59 dagar fyller jag 35 år. Ingen av er som läser den här bloggen kommer ha en chans att missa den dagen. Jag kanske nämner det någon mer gång här på bloggen innan det sker. Jag tycker nämligen om att fira att jag fyller år. Dock är jag den som står för åldersnojan i det här hushållet. Jaja, jag vet att det sägs att alla åldrar har sin glans och jag skulle inte heller vilja vara 18 igen. Men 25 kanske? Eller 30?

Maken är född senare samma år som jag, men har snarare alltid varit äldre. Han är inte alls senil eller så, dock väldigt disträ – men det har nog inte med åldern att göra. Det är mer i hur han tänker om ålder. När vi träffades hade jag nyss fyllt 28, och hade redan en välutvecklad 30-års kris när det kom till just tal om ålder. Maken var förvisso inte fyllda 28 än då, men pratade allt som oftast om oss och våra vänner med orden ”vi i 30-års åldern”. Det störde mig något enormt! Det är egentligen ett under att jag gillade honom då, för det var inte många rätt där i början. Om Saade är en manspojke, så var maken definitivt en mansgubbe redan då.

Hur som helst, vi gifte oss några år senare, och det året fyllde vi båda 32. Men nej då, inte i min makes värld. Där var vi nämligen redan i 35-års åldern! Varje gång jag påpekar det onödiga i att göra sig flera år äldre, så sträcker han först upp båda armarna i luften, river kliar sig sen på magen med båda händerna, ler som en katt som just svalt en råtta riktigt nöjt och säger på grov göteborgska något i stil med att ”vadå då, tiden går fort, vi är snart 40 också, det spelar väl ingen roll?”. Jo, älskade du. Det spelar roll. Jag är inte 35 år förrän den 28 februari 2012 kl 04.29. Då, och först då, tänker jag börja njuta av den åldern. Men tills det inträffar, så är i alla fall jag fortfarande i 30-års åldern!

Härom veckan fick sig hans föräldrar, 66 och 68 år, en släng av sleven också. Lyssna HÄR så förstår ni vad jag menar…