Zlatan och jag

Jag har spenderat stoda delar av julen med Zlatan - lärorikt, intressant, underhållande och mycket mer. Kaxig är ju ett vanligt sätt, och hans eget, att beskriva honom.  Men det är verkligen inte hela bilden av honom. Där finns nyanser som jag inte vet om han själv uppfattar, men i de flesta kapitel finns en skuggning av andra känslor och tankar – trots att man sitter mitt i hans eget tankeflöde boken igenom. Jag tänker inte försöka mig på att recensera boken, men läs den! Efter ett kapitel hade jag en helt annan bild av honom och hans val i livet, invandrares vardag, svenskföddas otillräcklighet i att hantera utanförskap, smygrasism, ”omvänd” rasism, konsekvenserna av fotbollsvärldens system med nära på livegna spelare och pengars makt. Alla vet väl att Zlatan är uppväxt i Malmö. Men visste ni att han inte besökt Malmö förrän han var 17 år? Han levde ju i Rosengård. Eller är det kanske det riktiga Malmö? I så fall har nog inte de flesta med postadress Malmö besökt Malmö.

På en enda sida i boken korsas mitt och Zlatans liv och jag kan känna igen mig. Det är när hans äldsta son föds med ett fel på magsäcken. Han beskriver symptomen med kraftiga kräkningar och viktnedgång, men inte exakt orsak. Jag tolkar det som om sonen hade en förträngning i nedre magmunnen. Han läggs in på sjukhus för operation, men när de kommer dit med sonen klarar inte Zlatan av att stanna kvar. Han lämnar sin sambo och sin sjuka son på sjukhuset och åker hem istället, förtvivlad förstås. Han beskriver en ”sjukhusrädsla” men preciserar inte vad den skulle bero på. Men han skäms.

När vår äldsta dotter var knappt två veckor gammal kaskadkräktes hon flera gånger om dan och hade ännu inte nått sin födelsevikt. Vi fick åka in akut med henne en kväll och vi blev kvar en vecka. Man misstänkte att hon hade samma åkomma som jag beskrev ovan. Det visade sig vara enklare än så, jag hade problem med amningen vilket gjorde att hennes magsäck inte utvecklats ordentligt och blivit större sen hon föddes, vilket resulterade i att hon inte kunde ta emot den mat vi försökte ge henne. Men likheten med Zlatan är egentligen inte den medicinska. Det är att jag hade samma känsla som honom när vi kom in på avdelningen. Jag ville fly. Sköterskorna var bestörta och sa att jag absolut var tvungen att stanna. Bara en förälder fick stanna, och de förordade verkligen mamman. Jag ville att Henrik skulle stanna istället. Och han ville stanna. Jag vet inte varför jag kände som jag gjorde. Idag kan jag inte förstå det med hjärnan, men om jag känner efter kan jag förnimma känslan. Jag var rädd för vad som skulle hända. Chockad över att vara på sjukhus. Och trött. Jag var nybliven mamma och helt slut efter en långdragen graviditet och amning som inte fungerade. Jag kunde inte tänka klart och nu var min bebis sjuk. Jag ville skrika ”Fixa henne bara!”. Till slut stannade jag. Jag träffade en förstående sköterska som förklarade en del och lovade hjälpa mig genom första natten. Jag stannade hela tiden. Men hade jag varit man, så hade jag störtat därifrån. Som Zlatan.

Jag hade hellre känt samhörighet med honom på någon annan punkt - bolltrollerierna, förmågan att skaka av sig ett nederlag  eller varför inte bankkontot?