Lussebullar från 1996

I måndags var båda våra tjejer dunderförkylda och hemma från dagis. Föräldralediga maken var inte heller på topp. Jag hade möjligheten att jobba halvdag och tog den. För att hotta till eftermiddagen föreslog jag att vi skulle baka ihop. Det brukar ju gå bra med muffins och annat enkelt, men idag var det höga insatser. Lussebullar hade minsann 4-åringen "aaaaaldrig fått baka, inte ens en". Jag tycker det är gott med en eller två lussekatter, men inte de 40 man får ut på ett bak. Eftersom jag är den enda läskunniga av oss två (än, man får passa på) så valde jag därför ett recept med saffran i, men också med vit choklad och i bullform. Noterade att jag fått receptet av min vän Pernilla som jag bodde tillsammans med i Atlanta för 15 år sen. Väl uppdaterad receptsamling får man lov att säga!

Ni kan väl det här: jästen ska smulas och den fingervarma mjölken och smöret hällas över. Lowa rörde och rörde och hade svårt att förstå varför det hette ”jästen” för den kommer ju inte på besök. Ingredienserna var som följer: 50 g jäst, 100 g smör och 5 dl mjölk.

När jag kom hem och frågade om Lowa ville baka så hoppade hon upp och ner av glädje och skrek "yes, yes, yes!". Hon är minst lika duktig som jag, hon häller i mjöl och rör nästan helt utan att spilla. Dessutom blir det knappast bättre i vardagslivet än när dottern slår ihop händerna och tjuter av förtjusning när hon upptäcker att degen blivit stor i bunken. För att få degen så här fin hade vi i 2 paket saffran, 1,5 dl socker, 1/2 tsk salt, 250 g kesella och ca 15 dl mjöl. Sen fick den jäsa i 40 minuter.

Kavla ut degen gjorde vi ihop, men sen blev det ett litet avbrott i bakningen när Lowa upptäckte att det inte var så lätt att bre på smör på den utkavlade degen. Humöret gick i topp igen när det var dags att hälla på den rivna vita chokladen, rulla ihop degen och skära den i bitar. De 30 minuterna de skulle jäsa igen var inte heller uppskattade. Äggen vispades och under stor koncentration penslades bullarna. Penslingen kantades med utrop som "jag kan det här" och "titta på mig, jag är bäst". Två plåtar med bullar gjordes innan det konstaterades att "nu kan du ju faktiskt göra resten själv mamma".

Pärlsockret var dock poppis som aktivitet. Jag berättade av någon anledning för Lowa att man kan ha nötter eller mandel på bullarna om man vill istället. Det ville hon dock inte alls hålla med om, eftersom hon vet att jag är allergisk, och min förklaring om att andra kanske vill äta nötter ändå köpte hon inte. Den födde ett flöde av "varför" vad jag än sa. Så till slut sa jag att jag hade sagt fel. Pärlsocker är vad alla bör använda. Endast 10 minuter och 225 grader senare var bullarna färdiga.

Maken var på styrelsemöte på kvällen och fick med sig en påse lussebullar. Det uppskattades och han hade med sig hälsningar tillbaka till sin fru. Det kändes faktiskt som fusk. Men ingen tror kanske på allvar att det är en 4-åring som gjort det mesta av bakningen? Jag kunde inte låta bli att fnissa. Jag kan ju uppenbarligen om jag vill, men hade inte Lowa gillat att baka och kunnat det så bra, så hade det varit köpebröd för hela slanten här i huset.