Att ha två arbetsgivare

Jag har förstått det nu. Att bo i Torslanda innebär också att du som i mitt fall går från att ha en arbetsgivare till att ha två – den ena åtminstone känslomässigt.

När jag var pappaledig med Lowa hösten 2008, så besökte vi för första gången Volvomuseet för att ta del av de historiska vingslagen som har präglat Göteborg under årtionden. Fantastiskt kul tyckte jag som pappa, att få se alltifrån de gamla trächassina till Helgonets P1800. Lowa var nog mest intresserad av tv-skärmen på andra våningen som körde någon gammal reklamfilm från 70-talet med tillhörande käck musik. Allt för att få varje svensk att köra säker och trygg bil – utvecklad och byggd av duktiga ingenjörer och bilbyggare här i Göteborg.

Jag har växt upp i en familj som alltid haft en anknytning till bilar. Pappa var bilmekaniker från 20-årsåldern fram tills han blev lärare 1981 i fordonsteknik. Mina somrar som liten bestod ofta i att jag var med pappa på Bil&Truck där han jobbade. Där var favoritsysselsättningen att plocka av Volvoemblem från krockade bilar. Jag hade mängder med fint silverfärgade Volvomärken hemma. Samt några riktigt tuffa svarta Turbodekaler. Just dom fanns det inte så många av, så de var hårdvaluta. I alla fall i min värld. När jag inte gjorde det, så fyllde jag i bokstäverna på däcken med vit färg. Du vet, däcknamnet på sidan som t.ex. Good Year, Firestone eller något annat fräckt däckmärke.

Nåväl, efter ett år kände jag suget igen – till Volvomuseet. Kanske har de byggt om något? Flyttat bilen i entrén från vänster sida till höger, eller någon annan drastisk förändring som får besökarna att tappa ratten. Således var ännu ett besök avklarat på museet.

Hur skall jag toppa detta. Ett besök till? Jodå. I höstas så klippte vi till med ett tredje besök för Lowas och min del och premiär för Livia. Och nu hade det hänt grejer! En hel hall uppbyggd i Ocean Race-miljö. Stora båtar och vindljud från högtalarna. Man riktigt kände vattnet som yrde upp och piskade i ansiktet.

Sedan ett år tillbaka jobbar dessutom brorsan på Volvo och bygger bilar. Så nu känner vi oss verkligen som riktiga Volvomänniskor – kör V70, bor i Torslanda, Daniel bygger och pappa lagar dom samt därtill ett otal besök på museet (och fler lär det bli).

Är vi nöjda nu då? Inte riktigt. I början av julmånaden toppade vi allt tidigare med en timmas lång resa med Blå Tåget inne i fabriken på Volvo. Mäktigt! Lowa satt i mitt knä blick stilla under hela resan. Bara huvudet rörde sig. Jag kände en viss oro, kanske mådde hon inte riktigt bra.

För att knyta ihop detta nu. Volvo är mycket påtagligt där vi bor och i våra liv - och förhoppningsvis kommer även framtiden att bjuda på bilar som både är utvecklade och byggda här på Hisingen.

Så för mina döttrars del så har det kanske påbörjats en resa till ett yrkesliv som ingenjör och kanske Volvo som första – och enda arbetsgivare. Det är jobbigt med två.

God Volvohjul som vi säger här ute!

/Henrik