God fortsättning!

Sockerhöga barn, senapsgriljerad skinka, servetter som räddas undan levande ljus när dottern får ett ”brist på uppmärksamhet”-utbrott vid grötlunchen, perfekt kokad knäck, julgran med kulor mest i ena hörnet dit döttrarna nådde, samlad familj och slopad Kalle Anka. En dotter under bordet av rädsla när tomten dök upp, en dotter som gör henne sällskap eftersom hon vill vara där storasyster är. Julklappar som revs upp i snabb takt, men som blev bejublade och bl a resulterade i att storasyster hade ridstövlar på sig inomhus hela juldagen och sov med sin nya robot-hund. Playmobil, bilar, böcker, tröjor och mjukisdjur i en salig blandning med julklappspapper, uppslitet snöre och kladdig kola som hamnat på golvet.

Trots mitt i grunden motstånd mot traditioner så tror jag att vi firat en ganska traditionell jul. Det skulle vara det där med Kalle då. Men allvarligt, hur kul är det nuförtiden? Jag vet att de flesta ser det ”av tradition” och gillar man det så är det ju bra. Men i år var andra saker viktigare för oss, och att se Kalle enbart av tradition funkar inte för mig. De enda traditioner jag vill ha kvar är de vi tycker om och som funkar för vår familj. Där ingår bl a att gå till kyrkan på julafton. Många ser det säkert som ett trist ”måste”, eller kan inte alls tänka sig det, men för oss är det inte så. Vi har det båda med oss från barndomen och det har varierat mellan familjegudstjänster, julotta och (i makens fall) ibland midnattsmässa. Det är en tradition vi valt att ha kvar. Julotta är ju dock inte att tänka på, vi går inte upp extra tidigt när barnen sover till 7 om vi har tur. När midnattsmässan börjar sover jag sen länge, och maken är inte lika sugen sen har fick en predikan om jungfru Marias förlossning i St Pauli kyrkan i Göteborg för några år sen. För tredje året i rad var vi därför på familjegudstjänst i Torslanda kyrka på förmiddagen och sjöng Stilla natt och andra juliga sånger. Det är en sådan perfekt start på julafton. Barnen får leka och sjunga i kyrkan och eftersom våra barn behöver vallas för att kunna sitta stilla/vara inne resten av dan så passar det oss bra.

Julafton avlöpte i våra ögon lugnt, ur andras synvinkel antagligen i raskt takt a la småbarnsfamilj. Yngsta dottern verkade dock lite väl lugn framåt kvällen. Hon har ätit penicillin en vecka, och vi trodde hon var frisk men plötsligt hade hon över 40 graders feber och ont i örat. Juldagen fick därför startas med ett besök på Hisingsakuten och ny penicillinkur. Annars är juldagen en skön ”finns-inga-måsten-dag”. Man behöver ju inte ens laga mat, och nya leksaker till alla barnen gör dagen enkel.

På Annandagen börjar julen förlora lite av sin glans, men så länge julgodiset är fräscht så är julbubblan kvar hos oss. Det är en tradition jag gillar. 

Ett stycke väluppfostrat barn poserar vid krubban.

Ett stycke tjuvaktigt nyfiket barn som ville leka med fåren.

Alla julfirare fick en egen pepparkaka som Lowa dekorerat ihop med mormor (jag gillar den längst till höger som ser ut som den fått nån läskig pricksjukdom).  

Utegranen som om oturen är framme går en sommar till mötes, likt sommarblomman bredvid som nu fått uppleva en jul utomhus.

Lillasyster var mycket förtjust i tomten tills mamman någon satte henne i knät på honom och effektivt bäddade för en senare tomtefobi.