Lusse lelle

Fyraåringarna läste dikter och en femårig kille sjöng solo. Lussefirandet på dagis utvecklades till "ok-jag-gråter-en-skätt-fast-det-inte-är-min-unge". Vår lilla tomtetjej var modigare än nånsin - hon var med i lussetåget, stod kvar, sjöng och ville sen inte lämna scenen utan fick ledas bort av fröken.

Men dagen började inte så bra. I flera veckor har Lowa varit inte bara glad, snarare i någon slags ständigt lyckorus, över att ha fått en tomteklänning och tomteluva ("från Willys, mamma, vi ska köpa luvan på Willys!") att ha på lucia. Den har använts flertalet gånger sen november när hon velat vara riktigt fin. Luciamorgon 2011 inleddes med att Lowa var glad över att ha packat sin klänning för att ha med sig. Precis när jag ska gå till jobbet bryter hon ihop, och snyftar att "jag vill vara lucia - alla ska vara lucior!". What the f...? Var kom det ifrån? Ska ALLA vara lucior?! Har jag missat nåt?! Försöker fråga om verkligen ALLA ska vara lucior och går samtidigt igenom i huvudet var vi har min gamla luciakrona, om linnet passar henne och hur vi ska hinna köpa nya lampor?!

För att få henne att sluta skrika  lyssna, föreslår jag att hon ska ha ett tärnljus till tomteklänningen. En tomteflicka med tärnljus, ja, eller hur, fint, det blir väl bra...? Jag tittar på henne bedjande och hon tittar på mig misstänksamt, men nickar lite. Maken tycker det hela börjar lukta curlingförälder och tycker att jag kan gå till jobbet nu, detta klarar han.

På bussen till jobbet ringer jag dagis för att fråga om verkligen ALLA ska vara lucior utom Lowa? Känner mig dum när jag inser att jag gått på fyraåringens "men alla får..." och tänker att jag inte får vara lika lättlurad och blödig när hon är 14. Men nu lovade jag ju henne ett tärnljus... Ringer hem och lastar över tärnljusproblemet på maken. Jag vet att vi har ett tärnljus, det ska ju bara hittas och köpas ett batteri? Piece of cake för den föräldraledige. Men vardagen hann ikapp oss. Jordfelsbrytaren löser ut och all ström försvinner hemma. Livia som varit förkyld en vecka blir sämre. Ute är det storm och regn.

Vi misslyckas med uppdraget att köpa batterier. Jag har en sista chans och det är att springa in på Willys när jag egentligen ska vara på dagis. Vi var inte ensamma om batteriinköp i sista minuten. Allt är slut. I tanken bannar jag maken som inte köpt batterier tidigare på dan, fast jag har lika stor skuld själv. Vi hinner till dagis och pratar på vägen om hur vi ska komma ur den här knipan. Vi hoppas på att Lowa glömt bort löftet om tärnljuset när hon fick på sig tomteklänningen.

Vi kommer in i tamburen och flera barn springer ut och möter oss. Lowa är mitt i klungan. Hon säger inte hej, hon säger ”var är mitt ljus, mamma, var är mitt ljus?”. Nervösa blickar mellan oss och jag säger fegt ”fråga pappa”. Maken sätter sig på huk och tar fram ljuset utan batteri. Kanske missar hon att det inte lyser? ”Varför lyser det inte, pappa, det lyser inte!”. I ett desperat försök att rädda situationen försöker maken säga till den nu mycket irriterade tomteflickan att ”vi kan ju låtsas, det kanske är magiskt?”. Hon blir om möjligt ännu surare och går in med klungan av barn efter sig.

Lowa står kvar. Med ljus!

Jag tar Livia under armen och går in och fikar. Lowa leker och ignorerar oss. Det dåliga samvetet gnager men jag ser ingen utväg. Maken står kvar i tamburen. Efter säkert fem minuter, när jag undrat tio gånger ”var är han?!” men inte gått och letat, kommer han in. Med ett stort leende på läpparna och ett lysande tärnljus i handen. Jag vet fortfarande inte hur han fixade biffen, men medan jag satt och åt saffransbulle och pratade väder med de andra mammorna, så flödade tydligen magin i tamburen.  Tack o lov för det.