45 mils äventyr

Söndagmorgonen innebar avresa mot fjällvärlden och den var inte perfekt planerad, men avlöpte ganska väl. Jag sa trumpet kvällen innan till maken att ”snälla gå upp när klockan ringer så jag slipper tjata”. Lagom mammaaktigt och han var sur så klart. Med all rätta, för mitt tonfall var eventuellt något nedlåtande. När min klocka ringde klockan 06.00 gick jag upp som en robot och började avsluta packning, duschade och fixade samtidigt det sista detaljerna inför resan inne i mitt huvud. När klockan var 06.08 snusade maken fortfarande gott och jag väckte honom med ett hest ”du skulle ju gå upp!”. Ingen av oss är på topp på morgonen, och jag kunde därför räknat ut själv att svaret skulle bli något syrligt. Dock hade jag inte räknat med att han skulle svara som han gjorde: ”ameh, vad är det med dig, du menade väl inte att jag skulle gå upp precis klockan sex?!”. Eeeh? Jo.

I alla fall. Min hesa ont-i- halsen-röst gjorde morgonen så mycket enklare. Så fort något barn eller någon man tänkte avvika från mitt schema (som praktiskt nog bara fanns i mitt huvud) så liksom väste jag fram den rätta instruktionen. Jag hörde själv hur obehagligt det lät, men hey, ville ni komma iväg klockan åtta eller inte? Jaja, det kanske var jag som ville det. Men ändå. Det var en bra plan med tanke på hur dagen sedan skulle avlöpa.

Klockan 7.58 rullade vi ur garaget och maken ska ha en eloge för att bilen var pusselpackad och allt jag kom på att jag glömt under den åtta timmar långa körningen, hade tydligen kommit med ändå. Jag bestämde mig för att strunta i om vi skulle ligga först i en vad min man kallar konvoj - jag kallar det kö. Jag tänkte låta bli att muttra obscena ord på engelska när vi blev omkörda för 100e: gången innan vi nått Dalslandsgränsen. Nej. Den här mamman skulle njuta av resan i baksätet.

Vi gjorde ännu en bilresa analogt, det vill säga helt utan dvd:er eller andra avledande digitala prylar. Det är ju så härligt att umgås med sina barn i bilen. Häääääääärligt. Första halvtimmen var alla var lugna. Sen gjorde min man ett misstag. Han fick se en rovfågel som fångat en mus och nu flög iväg med musen hängandes i svansen i näbben. Utomstående hade nog gissat på att maken var ornitolog, så mycket ljudvolym och upphetsning den här fågeluslingen fick av maken: Såg ni den? SÅG NI DEN? Nej, det gjorde vi inte. NEJ, DET GJORDE VI INTE. Äldsta dotterns hjärna började gå på högvarv. De nästkommande 20 milen, till vi skulle lunchrasta i Grums, vägrade hon diskutera några ämnen alls som inte berörde något av följande: varför blev musen fångad, hur det gått till, om den skulle få se sin mamma igen, om svansen skulle gå av, vilken sorts fågel det varit, om fågeln skulle bli mätt eller kanske fånga fler musar (ja, musar). Vi försökte på alla vis avleda henne, men icke. Fågeln och musen var och förblev samtalsämnet i sisådär 2,5 timme. Jag försökte med en fikastund i bilen, men det resulterade endast i att yngsta såg vart kexen var gömda och således gastade ”kaaaakaaaa” var tionde minut ända fram till Sälen.

Vid halv 12 stannade vi för matpaus på det mycket pittoreska Burger King som ligger vägg i vägg med Rasta, längs 45:an och i Grums där det oftast luktar som idag – skit. Förutom en utspilld cola på golvet klarades denna paus av med bravur. Tror ingen minns vårt besök och det brukar maken och jag jubla tillsammans över.

Efter lunchstoppet stensomnade yngsta, och då blir ju äldsta som på kommando världens lugnaste, mest lill-gamla unge jag stött på. Vi passade på att ha mysigt på riktigt en stund, pratade om allt från om den kommande skidskolans lärare är dagisfröken egentligen till vad dottern ska bli när hon blir stor och vem hon ska gifta sig med (Livia) - och fågelskrället var glömt. Hennes utläggningar om ditten och datten är den underbara belöningen för alla frågor jag ställer varje dag och bara får svaren ”vet inte” eller ”sluta fråga” tillbaka.

Sen kom hon på att hon ville ha en hund. Det visste vi ju sen innan, men hon lanserade en ny teori idag. En av hennes kompisar som hon ofta leker hos har nämligen tre hundar, en av dem är en kinesisk nakenhund. Den hade hon nu ställt in siktet på. I en fyraårings värld är det starkt orättvist att kompisen har tre och hon själv ingen. Hon borde dela med sig! Någonstans i höjd med Branäs, och en tanke om att vi kanske borde satsat på den något närmare skidanläggningen istället,  tröttnade jag på att svara att det inte är vår hund och att vi inte kan be dem lämna den ifrån sig. Jag ringde upp mamman till kompisen och dottern var mycket nöjd. Det hade hon bett om de senaste 10 milen – ring och fråga! ”Man får alltid fråga”. Attans pedagogik. På grund av all vår magsjuka har vi inte träffat kompisen på ett tag, och det visade sig överraskande för oss båda att nakenhunden i fråga hade varit ”till salu” och redan var bortlämnad. Ameh fatta vilken tur att vi inte frågade för tre veckor sen! Hur skulle jag tagit mig ur den inför dottern?! Hunddiskussionen idag avslutades med att dottern först ringde mormor och frågade om inte hon kunde köpa en hund. När svaret bara blev att ”jo, om några år” gick turen till farmor. Vad hon svarade är jag ovetande om, men enligt dottern var det ett solklart nej.

Vi det här laget var vi nästan framme och mitt envisa nej till "kaaaakaaa" sen Kungälv till den nu vakna dottern i framsätet, byttes ut mot ett mutande utan dess like. Plötsligt blev det bilkö in till Sälens by. Vi låg sist så maken släppte konvoj-tänket.Nu var det tydligen en kö vi stod i.

Väl i Sälen hade vi siktet inställt på läkarjourmottagningen för turister. Deras uppmaning på telefonsvararen, ”tryck ett om du är ortsbo, två om du är turist”, borde fått mig att ana oråd...