Sälen - Göteborg = 68 mil?!

Jag visste att jag inte skulle kallat resan norröver till Sälen för ett äventyr. Den var en barnlek jämfört med hemresan.

Torsdagen började så bra, vi ville inte alls åka hem, så vi ringde och kollade om vi kunde stanna ett par dagar till. Utvärdering a la Sean Banan: skidåkning - jävla bra, kortvecka - inte så bra. Tyvärr var det fullt i stugorna, så vi fick packa ihop som det var tänkt. Med strålande glad dotter som fått diplom och choklad från skidfröken, startade vi hemresan vid 14-tiden. Vi gled ganska lätt ner genom Dalarna och nådde Grums för middagsstopp vid 17. Även denna gång avlöpte besöket utan större incidenter, yngsta dottern träffade en killkompis som var glad över hennes sällskap tills hon knödde in honom i ett hörn och gav honom en rejäl smäll. Nya kompisar - jävla bra, knocka dem -  inte så bra.

Strax efter 18 var vi återigen på väg. Jag hade baksätesplatsen och övervakade dotterns surfande på YouTube på telefonen, så hon inte skulle hamna på någon film i stil med "Alfons dödar sin pappa". Inte så bra. Maken körde ("det är ju mitt kall"). Efter en kort stund passerar vi Säffle och åker över en bro som jag aldrig tänkt på förr. Under bron rinner en älv som skylten talar om heter Byälven. Både maken och jag tröttskrattar, och hånar de som haft så dålig fantasi när de döpte älven. Ytterligare en stund senare passerar vi en skylt med namnet "Sillebotten". Ovetandes om varandras tankar om den byn, så konstaterar vi båda att det var ett ortsnamn vi aldrig hört, och det lät ju lite kul.

De kommande sju milen är jag helt koncentrerad på att hålla alla två barnen på gott humör. Maken har fullt fokus på trafiken, och mest på alla de som han kallar dårar med jämna mellanrum. Det är alla de 85 procenten av övriga bilar som kör om oss. Maken hävdar att vi kör i 100 på 90-väg och det borde alla andra också göra. De flesta som kör om oss är norrmän. Då och då hörs maken väsa "vad är det för personer som har kommit så här kort i sin personliga utveckling" eller kort och gott "kandidat" (=självmordskandidat) till de som drar förbi oss. Ett par av dem får också en knuten näve efter sig.

Det går en timme. Sen kör vi in i Årjäng och jag tänker att Årjäng, ligger inte det verkligen i Dalsland? Varför har jag aldrig sett det här hotellbygget som kallas Hotell Årjäng? Men sen glider tankarna iväg till vem som kan tänkas bo på hotellet i obygden och varför. Jag säger inget. Det går ytterligare några minuter innan maken plötsligt yttrar sig.

- Du, jag måste säga en sak...
-Ja?
-Vi är ju på E18, det ska vi inte vara!

Plötsligt ramlar alla polletter ner samtidigt hos oss båda. Sillebotten, Byälven och alla norrmän. Vi är mer än halvvägs till NORGE! Hur hamnade vi här?! Vi borde snart vara söder om Vänern. Det hade varit jävla bra. Norge - inte så bra. Vi kan inte fatta själva vad som har hänt. Är det verkligen sant? Årjäng? När vi stannat bilen är den enda fråga vi ställer oss  hur tar vi oss härifrån? Jag hinner precis få fram en karta på telefonen för att bekräfta att Årjäng är alldeles åt fel håll när man har slutdestination Göteborg, innan batteriet dör. Fram med kartboken. Makens telefon och GPS fungerar, men det spelar egentligen ingen roll. GPS i all ära, den visar en väg 172 ner genom Värmland och Dalsland till E6:an i Uddevalla. Men det är svårt att se hur små vägarna är i telefonen, och hur bra de är att köra på. Tyvärr ligger inte kartboken på sin plats, den tog vi hem för att par månader sen och ingen har bemödat sig med att lägga tillbaka den i bilen. Inte så bra.

Med en annan felkörning i färskt minne, trots att det är sex år sen, vill vi inte vela oss in på små dalslandsvägar utan varken karta, kompass och överlevnadsutrustning. Den gången startade vi i Göteborg med en timme tillgodo på resvägen, men kom ändå en halvtimme försent till den här tjejens dop av sin förstfödda son. Snabbaste vägen hem - jävla bra, Dalsland by night - inte så bra. Vi tar ett snabbt beslut och börjar köra tillbaka samma väg som vi kom.Vi vågar inte ens snedda ner till Säffle utan kör nästan hela vägen österut tillbaka innan vi vänder igen och kör söderut. När klockan är 20.11, exakt två timmar efter att vi lämnat Grums första gången, rullar vi återigen förbi Säffle. Denna gång på rätt sida om stan och över rätt bro, utan någon skylt med Byälven.

Ingen av oss har någon vettig förklaring på hur vi båda kunde släppa allt vad sunt förnuft och gammal vana hette. Vi har båda åkt eller kört vägen från Värmland ner till Göteborg fler gånger än de flesta vi känner. Känslan var att vi var på rätt väg, det flöt på bra - och plötsligt var vi i Årjäng! Resan hem blev 68 mil istället för de kalkylerade 48 - inte så bra. Känslan när vi långt senare kan låsa upp vår egen ytterdörr - jävla bra.