Övermod men inget fall

Tredje dagen på fjällsemestern bestämde jag att nu var det färdigåkt i knappliftar och små flacka barnbackar. Jag hade ont i ryggen från att stå dubbelvikt med dottern åkandes mellan mina knän. Efter lunch på onsdagen bar det därför iväg upp i stolliften i den mest välbesökta backen i Lindvallen, Gustavbacken. Det började inte så bra när en fartdåre på snowboard (tysk så klart)  knödde sig in i liften på ena sidan precis när den skulle starta, så att jag fick dra med mig dottern i farten över till sätet bredvid. Hon såg med all rätta lite rädd ut och började gestikulera att hon ville gå av. Jag sa förstås nej och höll fast henne. Några få sekunder senare inser jag att hon tappat skidan och börjar själv ropa vilt att vi behöver stanna liften. Det hela löser sig dock när dotterns skida får följa med upp med nästa lift och jag ger tysken medpassageraren ett argt öga för att få ut frustrationen. Han ler tillbaka.

Väl uppe kommer vi av ok, och vi är redo för nerfärd. Det är dock trubbel på väg, snögubben som står högst upp i backen är alldeles för stor enligt min avkomma och solen är för stark. Sol- och snögubbestorleken kan inte ens en curlingmorsa göra något åt, så jag hmm-ade lite medhållande och mutade henne sedan med att om vi åkte ner och sen upp igen så kunde vi sitta på restaurangen och dricka varm choklad (en muta jag visste skulle funka). Jajjemen, dealen var i hamn och åkte neråt.

I ungefär tre minuter. Jag inser själv att när vi lämnat toppen att jag gjort ett misstag. Hon är inte redo för en sån här hög backe. Plötsligt tycker jag själv att den är mer lik en stupande vägg än en blå barnbacke, och antagligen läcker jag stenhårt vad jag tänker. Hon slänger mest hit och dit mellan mina knän i backen och får ingen styrsel på skidorna alls. Jag svär tyst åt alla andra i backen som svischar förbi, men hon hör mig. Nästa sekund vill hon inte åka alls och skriker att jag ska ta av henne skidorna. Hon ska gå ner för resten av backen.

En röst inom mig vet redan att det är lönlöst. Hon har fått dubbeldos envishet med generna och jag vet att hennes nej är ett nej. Men vi står ganska högt upp och jag har ingen lust att gå hela vägen ner. Jag försöker med fler mutor. Godis? Nej. Låna min telefon? Nej. Pengar? Nej. Nej. Nej. Suckande inser jag mitt nederlag, och vi börjar pulsa neråt. Efter en stund tar jag på mig skidorna och försöker med nya mutor, vädjande och förklaringar om att vi nu är i nedre delen av backen och att branten är bakom oss. Nope. Hon fortsätter promenaden ner och är helt oberörd av sitt beslut. Hon är jätteglad och tycker att det är en lysande idé. Kan vi kanske åka upp igen med liften och gå ner för hela backen denna gång?

Väl nere igen köper vi varsin dricka på en uteservering och vilar oss. Solen skiner och dottern talar om lite oväntat om att det minsann är jätteroligt i Sälen. Innan jag hunnit avsluta vilan så har dotterns ben fått tillbaka energin och nu ska vi åka igen säger hon. Upp i knappliften och ner för den knappt lutande backen. Jag frågar försiktigt om hon kan tänka sig att visa mig vad hon lärt sig i skidskolan och kanske åka själv ner. Ett glatt "ja" blir det oväntade svaret, med tillägget: "då kan du filma mig".

Skidfröken brukade tydligen peka när knattarna ska svänga... Nytt försök:

Det var så häftigt att se henne knäcka slalomkoden, helt plötsligt kunde hon åka lift helt själv, svänga när hon ville och stanna utan att ramla. Från att ha försökt muta henne att åka ner för Gustavbacken utan framgång, fick jag kvart i fem plocka fram samma muta för att få med henne hem från backen.