Fem dagar kvar...

Det är nedräkning nu. Efter påsk ska jag ha perfekt syn. Om en vecka är operationen över. Även om jag ska befinna mig i mörker ett par dygn efteråt, så är jag nästan där... På väg mot en värld som är lika klar oavsett vilken tid på dygnet jag slår upp mina grön-blå. Jag har haft linser sen jag var 13 år. Nu har jag slängt dem för gott, och sedan i tisdags har jag glasögon inför operationen. Ironiskt nog har jag fått många komplimanger för glasögonen, och glada tillrop om att jag passar bra i vad jag själv tycker känns som en stor tv-ruta framför ansiktet. En god vän beskrev mitt i prick hur det känns att bära glasögon när man är ovan: Man vill liksom skrika – ”kolla, här är jag, bakom glasen”.

Snart fd glasögonorm.

Jag får frågan hela tiden om jag inte är nervös. Min hornhinna ska putsas med laser. Själva operationen tar bara tio minuter och ska tydligen inte göra ont alls. Det är några timmar senare som mörkret är ett måste när smärtan slår till. Sägs det. Jag vet ju inte. Klart jag är nervös. Skiträdd faktiskt. Trots två förlossningar är jag inte härdad. Jag lipar varje gång ögonbrynen plockas, och ryser i hela kroppen av obehag när optikern ska titta under ögonlocken med en tops. Men jag har bestämt mig - nu kör vi.

HEJ(då) SYN(fel)!