Rensar själen i Sälen

Två dagar i fjällen och känslan är att jag hade kunnat stanna flera veckor. Vardagen försvann någonstans i höjd med Torsby när den fösta snön började visa sig på marken. Det är lättare att leva i nuet på 35 hyrda kvadratmeter och med ett kylskåp som bara rymmer det nödvändigaste. Utan tvättmaskin, men med vetskapen om att vi har bara med oss de kläder vi behöver och det gör inget om dottern vill matcha ”fel” tröja med strumpbyxor i stället för tajts.  Igår vid korv och bröd-lunchen utbrast maken ”så glada alla är idag” och det har han rätt i. När barnen somnat igår tog jag en dusch och kröp sen ner i bäddsoffan med min nya bok, helt utan måsten inför morgondagen.

Visst, en 4,5-åring, med stark vilja och öar av trots, och en 1,5-åring som vill mer än hon kan, så är inte semestern helt utan konflikter. Men utan tider att passa, ett hem som ska skötas och rutiner som måste rulla så är det så mycket enklare att låta allting avstanna när något som ligger utanför planeringen plötsligt händer. Småsaker, som att dottern med skidorna blev trött och behövde sitta ner efter bara en halvtimme i backen, blev en mysig stund på ett sittunderlag i solen. En halv kexchoklad och lite juice senare så var hon igång igen.  Det var i och för sig tur, den enda tid vi faktiskt har att passa är skidskolan hon går i, och den började strax efter. Hon hann, och i två dagar har jag stått storögd bredvid och sett henne lyssna på instruktioner i att åka lift, våga prova själv och sedan göra high five med skidskolefröken. Tårar av stolthet, glädje, rädsla och en knivsudd avundsjuka hotade att forsa fram på mig, men som tur är har jag en dunderförkylning att gömma mig bakom. Några blinkningar och en rejäl snytning senare så var jag ok.

Men känslorna var kvar. Stoltheten över hur modig hon är och hur hon tar sig an uppgiften hon får förklarad för sig. Glädje över att hon ser ut att ha så roligt med sin kompis och de övriga i skidskolegruppen, att hon har ett sammanhang där i skidbacken – utan mig eller sin far. Rädsla över att det faktum att jag står där och inser att jag måste släppa henne fri, jag får inte överbeskydda henne, och att det innebär att hon måste få ta risker – som att åka fösta gången ensam ner för backen. En backe med bara knappt synbar lutning men som ser stupbrant ut i mina mammaögon. Avundsjukan är egentligen minnen som gör sig påminda. Underbara, nästan glömda, familjeminnen av när jag själv var knatte och skidade runt i backarna – upp och ner utan stopp - på precis samma plats. Om min dotter har samma känsla som jag hade då, så är den avundsvärd.

Vår yngsta knatte är mer än lovligt irriterad över att hon inte får på sig skidor också. Hon gör en stor sak av att hon också vill vara med i backen. Idag hade hon siktet inställt på rullbandet som utgör lift för de yngsta, hon var mycket förnärmad när jag fångade henne strax innan hon skulle kliva på. Strax efter gick hon steg för steg efter och härmade gången hos en kvinna som vaggade fram på samma knyckiga vis som alla som är ute och går i slalompjäxor. Sist i raden av bevis på att yngsta är mogen för att gå i skidskola nästa år (om jag så ska smuggla in henne och hävda att hon är tre år fyllda) var när hon stolt och glädjestrålande ställde sig precis rätt med fötterna i bindingarna på någons skidor och blev besviket förvånad när hon inte satt fast med sina små vinterkängor.

Förutom skidorna är snowracern en favorit hos båda tjejerna. Den är min och min systers från när vi var små, men funkar lika bra nu 25 (ja, ok, 30 då...) år senare.

Favorit i repris.