Det är ju det här med att vara personlig men inte privat. Men redan innan vi lämnade Torslanda igår så hade jag fått indikationer på från äldsta dottern att vi var tvungna att ha någon typ av läkarkontakt under dagen. Det var inte jätteallvarligt, men till och med maken som vanligtvis tycker att jag är en hypokondriker av rang (vilket han enbart bygger på en överdriven historia om när jag i ett par veckor envist misstänkte cancer i knät och det visade sig vara träningsvärk), var villig till att kolla upp det hela. Det rörde en eventuell infektion.
Jag började med att ringa 1177 som vanligtvis säger att man nog kanske ska söka för åkomman man just beskrivit, men att det nog kan vänta till nästkommande vardag. Det sa de inte idag. Idag var det oroliga röster, småsnackande bakom och råd om att söka akut. Jag sa att vi var på ”resande fot” och hon frågade vad jag menade med det, med en röst som jag tolkade som att hon trodde vi var på flykt från ett bankrån och höll på att smuggla barnen ur landet.
Efter en kvart ringde min telefon och då var det 1177 som ringde upp. Hon hade nu kollat att Sälens ”jourläkarcentral för turister” var öppen. De rådde oss å det bestämdaste att söka så fort vi kom fram. Dottern var pigg och glad men symptomen skulle absolut kollas – trots att det berömda ”allmäntillståndet” bra. Jag ringde dit jag hänvisades och fick beskedet att vi var välkomna, det är alltid öppet 8-21!
Efter 50 mils resa klev vi ganska exakt 16.00 över tröskeln till ett tomt väntrum. Skrevs in och väntade. Väntade. Dottern blev nödig och precis när hon gjort vad hon skulle kom jag på att hon kanske skulle lämnat ett urinprov..? Ingen hade sagt nåt, men ändå, jag är ju lite rutinerad nuförtiden. Nu var det försent så vi fortsatte vänta. Maken tröttnade och gick och frågade. Jodå, ett par minuter senare kom det ut en sköterska som hälsade med döda-fisken-handslaget. In på ett rum och som på beställning fick vi frågan om vi kunde lämna ett urinprov. Hon menade att det bara behövdes fem droppar och om bara dottern drack lite vatten så skulle det lösa sig. Hon drack, och vi gick ut och väntade i väntrummet igen. Nu på en händelse något svårare att tidsuppskatta. Maken och yngsta körde upp på fjället och vi väntade kvar. Efter en stund var hon redo, och provet lämnades. Nu hade det gått drygt en timme och vi fick återigen vänta i ett undersökningsrum, nu på en läkare.
När klockan var tjugo i sex var maken tillbaka men ingen läkare. Dottern som varit tapper, tystlåten och lugn började nu i takt med att mammans blodsocker sjönk, bli uttråkad och speedad. Ingen läkare. Maken, som satt i väntrummet men var väl informerad om min frustration över utebliven läkare (här är ju inga andra patienter?!), fick plötsligt se en läkarrocksklädd man i 60-års åldern strutta runt i väntrummet och prata med en sköterska om ditten och datten. Enligt maken frågade han bara om hur många läkare som var i tjänst och om hur prioriterad hans dotter var egentligen, men strax efter att jag fått hans sms om händelsen hörde jag dörren till mottagningen slå igen och en man som pratade med sköterskorna på andra sidan om vår dörr. En konversation som gick så här:
- Jaha…vad…alltså…var är jag nu?
- Detta är vårdcentralen…
- Hmm, ok, jaha…har ni era papper här i facken?
Funderade på att ta dottern under armen och lämna det icke så förtroendeingivande stället, men precis då gled läkaren in genom dörren. Han gled, eller släpade sig, liksom lite sakta över golvet och helt ljudlöst ställde han sig i sina vita kläder mot den vita väggen med sitt vita hår och jag undrade om dottern tänkte kommentera det komiska i att han knappt syntes.
Jag beskrev symptomen och för andra gången denna dag började jag undra hur det jag sagt kunde landa så tokigt för på hans min kunde jag bara utläsa total oförståelse – han var blank. Ingen reaktion, ingen kommentar på så många sekunder att dottern hann titta på mig och fråga om han hade hört vad jag sagt. Jag började upprepa mig och då såg han ännu mer förvånad ut. Sen sa han att urinprovet inte ens skulle analyseras, det måste vara minst fyra timmar för att de ens ska titta på det. Sen levererade han dödsstöten för dagens läkarbesök; han inte hade en aning om vad jag talade om för han var ortoped. Eftersom han var den enda läkaren i tjänst denna kväll så var hans beslut att skicka hem oss och vänta på kissprov till dagen efter.
Med tanke på angelägna 1177 var att vi skulle söka IDAG så protesterade jag och frågade vad de misstänkte för diagnos.
- Jadu…jag vet inte. Jag är ju ortoped. Men urinvägsinfektion kanske? Det ser man ju i alla fall på urinprovet.Din dotter ser ju frisk ut?
- Jag vet, jag har hela dagen beskrivit hennes symptom och ANDRA har hänvisat mig hit. Ok. Vi hoppas på fler läkare imorgon då.
- Gör det, och lämna ett fyra timmar gammalt prov.
Jag var arg som ett bi när jag gick därifrån. Två timmar på en vårdcentral med ett barn som söker för eventuell infektion och INGEN behagar tala om att den enda läkaren i tjänst är ortoped? Han lär ju inte varit annorlunda utbildad två timmar tidigare.
Senare på kvällen valde vi att göra urinprovet hemma. Efter en lång dag (som efter läkarbesöket inkluderade pizzeriabesök där jag inte tror att de tyckte vårt besök var värt 188 kronor, samt skidhyrning där våra barn bokstavligt talat rusade från sida till sida på affären och jagade varandra men där antagligen inkomsten på en halv tusenlapp var värt vårt besök då vi var ensamma därinne) kom vi äntligen till stugan vi hyrt. Jag ställer min dotter i duschen och tar fram muggar och allt vi fått med oss för urinprovet. Det är inte lätt att kissa på beställning med publik, så när det väl händer så säger jag inget när jag måttar fel, och förutom att burken fylls så träffas även min hand och ärmen på min tröja rikligt. Vissa saker i livet krymper när man får barn. Rädslan för kroppsvätskor är en. Nästan 14 timmar efter att jag började misstänka att något var fel så har jag ett godkänt urinprov bokstavligt talat i min hand. Nu fattas bara en ”riktig” doktor.
Sälen by night
Uppdatering: Vi kommer tillbaka till samma vårdcentral på eftermiddagen idag och möts av ett väntrum fyllt med skidåkare som tror sig ha brutna ben lite överallt i kroppen. Vi ska ju inte träffa en ortoped, så efter en timme och flera påtryckningar (från mig den här gången) får vi träffa en allmänläkare på vårdcentralen för ortsbor. Till slut får vi den hjälp vi behöver av den läkaren. Jag blir full i skratt när jag ser honom och kan inte låta bli att fråga honom vad han gjort med sin hand. Han är nämligen gipsad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar