Ett hjärtligt dop

Vi startade med en kvarts marginal till den tid vi satt som mål att bilen skulle lämna garaget (med oss i). Två döttrar med rena klänningar, finskor och uppsatt hår. En mamma som hade haft tiden att (med hjälp av mormor som passade gulliganerna) fixa sitt egna hår för en gång skull, och en pappa som hade struken skjorta och slips. Askims kyrka väntade på oss, och dopet av det här lilla hjärtebarnet.

Innan vi lämnat Hisingen hade yngsta dottern lyckats pilla sönder bling-blingspännet på sin finsko, samt fått loss remmen som skulle sitta runt ankeln. Den sistnämnda fungerade tydligen nu som hennes telefon; aaallåååå sa hon, och tryckte fast den mellan axeln och örat. När vi kom fram till kyrkan, en halvtimme innan utsatt tid – poäng till oss – så hade hon även tröttnat på den fina tofsen hennes pappa satt upp på henne. Håret stod nu som vanligt runt huvudet, likt professorn i Tillbaka till framtiden.

Storasyster var så glad över att få ha på sig sin prinsessklänning (som i själva verket är en HM-klänning, köpt begagnad på barnmarknad) utomhus, att hon snarare skred fram de första minutrarna – med betoning på de första. Efter dopgudtjänsten satt hon i gruset och byggde torn med de andra.

Äldsta dottern kan i vissa stunder vara lite blyg, något vi är tacksamma för. Blygheten släpper dock oftast ganska snabbt, och vid gudstjänstens början hade hon bekantat sig så mycket med omgivningen att hon beslutade sig för att 1. vara barfota och 2. finnas med på scenen. Scenen som i detta fall var kyrkorummet. Lackskorna hon hade på sig vid ankomst fanns inte med när vi åkte hem.

Vi var tre kompisar till hjärtebarnets mor som satt tillsammans. Alla har vi två barn var i åldrarna 2-5 år. De yngsta i skaran tog kommandot och närmade sig prästen efter bara några minuter. Här är en av föräldraskapets lite utmanande stunder tycker jag, att bedöma andras gränser. Dop är oftast rätt barnvänliga, och i de flesta fall kan barnen få komma fram och sitta med och titta. Å andra sidan vill man ju verkligen inte störa och klampa in på dopbarnets högtidsdag. Jag tror vi lyckades ganska bra. Småttingarna fann varandra och tultade runt i närheten av prästens när han talade. Vår 4,5-åring gick efter en stund fram och satte sig bredvid sin lillasyster på altarringen. De var tysta, varför vi lät dem sitta kvar, och efter en stund kom prästen och satte sig bredvid dem.

Det var en speciell känsla att vara med på hjärtebarnets dop. Fyramånader gammal har hon och hennes föräldrar varit med om en bergodalbana på liv och död som de flesta av oss (tack o lov) bara behöver höra talas om och inte uppleva själva. Från att hålla sitt lilla nyfödda barn i famnen och få reda på att inte ens läkarna kan veta om hon överlever operationen, till att se det friska, vackra barn som döptes i söndags. Det är nästan så man blir religiös.

Två par färre skor senare, så var dagen en påminnelse om att ett par trasiga och ett par borttappade skor är de banala, världsliga ting de faktiskt är. 

Ni har väl köpt en pin? Klicka på bilden.