söndag 6 maj 2012

Semester?

Vi fick höga betyg av flygvärdinnorna och 4,5-åringen skötte sig med bravur. Ändå känns det som om vår flygresa på tre timmar, var minst två timmar och 20 minuter för lång. De första tio minutrarna satt vår 2-åring i knät på sin pappa. Det var när hon var fastspänd under starten. Sen började äventyret. Helst ville hon springa mittgången fram och tillbaka, hälsa på alla och krocka med allt som kom i hennes väg.  Vi hade fantastiskt tålmodiga, trevliga och glada människor på raderna runtomkring oss. På andra sidan mittgången satt ett gubbgäng i ålderspannet 55-70 år som skulle på golfresa. De började flygningen med att beställa in tre vodka tonic. Var. Jag hade min förutfattade mening klar, och tänkte att det här kan ju bli en intressant kombination. Det blev det. Flygresan slutade med att våra döttrar tillsammans med de tre golfarna ”klappråderade” mest och högst av alla när piloten landade planet, och vår äldsta dotter var bedrövad när hon insåg att ”farbror Fredrik” och hans kompisar skulle till Magaluf medan vi satte oss på bussen till Cala Bona.

I oktober 2009 svor min make och jag på att aldrig mer flyga charter med ett barn som inte har egen flygstol. Vi gjorde det med äldsta dottern när hon var 1 år och 11 månader. Hon skrek i 2,5 timme och somnade sedan de sista 20 minutrarna. Tydligen bleknade det minnet och nu, när yngsta nått samma ålder, 1 år och 10 månader, så satt vi på ett plan igen. Resan var ett sammelsurium av att klättra, skrika, äta kex, dricka vatten, läsa bok, tappa napp, gå på toaletten, stå i stolen, klia andra människor i håret (som satt framför), sjunga, slå sig, äta godis, rita, inte rita och lite till. Yngsta höll i tre fjärdedelar av showen själv, hennes storasyster gjorde ett gästspel då och då.

Showens höjdpunkt och mest dramatiska ögonblick trodde jag var när 4,5-åringen efter många tillsägelser att hålla i sitt glas, spillde ut sitt fulla glas med cola. Fel, fel, fel. Några få minuter senare rymde 2-åringen ur mitt grepp, och jag fångade henne precis när hon skulle greppa en irriterad medpassagerares ölglas. Han fångade det när det var på väg över kanten. Jag bad om ursäkt, tog den vilt protesterande dottern och lyfte upp henne. Hon var arg och sparkade i luften. När jag samtidigt vände mig om, träffade hennes fot en annan mans ölglas som flög rakt ner i hans knä. Jag önskade att jag var på en annan plats. Ensam. Gick tillbaka till våra platser, tryckte ner ungen i sätet och skämdes. Maken fick gå och be om ursäkt, och erbjuda sig att köpa en ny öl åt honom. Vi hade tur. Han och hans fru sa att de mindes precis hur det var att flyga med barn och att vi inte skulle oroa oss. Han behövde ingen mer öl sa han, och vi behövde inte be om ursäkt. Honom hade jag gärna klonat. När de gick av planet önskade de oss en skön semester och sa ”Håll ut, det blir bättre bara ni kommer fram. Och era barn är charmiga!”. Sa jag att jag ville klona dem?

Väl framme på vårt hotell hade vi en solig eftermiddag vid poolen. ”Bade, bade” ropade 2-åringen och klappade händerna i poolen, hennes lycka över att få bada överskuggade alla tidigare skrik- och trotsattacker. Efter en halvtimmes badande bajsade hon i poolen.

Det var väl i stora drag vår första semesterdag… Ja just det, vi fastnade i hissen också. Det blev beckmörkt och min make fick ett Rambo-moment när han pressade upp dörrarna och kunde klämma ut oss alla innan strömmen kom tillbaka.

Halv åtta sov båda barnen igår kväll. Själv somnade jag en timme senare, och maken var den enda som orkade njuta av en liten stund på balkongen med havsutsikt. Barnen sov nästan 12 timmar i sträck. Vet inte när det hände senast. Själv sov jag i nio timmar och kunde sedan slumra i två timmar till. S-e-m-e-s-t-e-r!

Utsikt från balkongen.

På språng.

 Pizza med avocado, färska tomater och mozzarella.

1 kommentar:

  1. Haahhahaahahaha -hon är en handfull den där lilla sötingen! Snygg tröja oxå... ;0) Ha det nu så himla gott!

    SvaraRadera