Jakten på den försvunna poolen

Vi har tre barnpooler. Någonstans. När värmen och helgen plötsligt (?) var här, så fanns de på det mycket välbekanta stället "ingenstans". Vi letade på de flesta tänkbara ställen, samt de minst tänkbara. Det är oftast där vi hittar de prylar vi saknar. Vi är inte så konventionella när det kommer till var saker har sin plats. Kryddskåpet hyser både en glöggservis, en kopp med pennor och en trave ljus. Byrån i sovrummet gömmer pärmar, sladdar och tavelramar. Hur som helst. Vi stod utan pool. Eller så här: vi hittade faktiskt en liten pool. En liten pool. Den poolen jag köpte 2008, och som rymmer exakt två bebisar i storleken 8-10 månader. Den har dessutom ett palmtak som är omöjligt att blåsa upp, och därför hänger ner och omöjliggör att barnet i poolen ser någonting alls framför sig. Maken som tycker att varje barn som har fler än ett par skor är bortskämda, tyckte ändå att den dög; ”vi hittar nog de andra snart”. Säkert gör vi det, om sisådär 3-5 månader kanske.

Första lediga soldagen klarade vi oss igenom med grannens vattenspridare. Sen var det dags att ta fram vår egen. När den var gammal skåpmat (eller vad vi nu kan tänkas ha i våra skåp), kom maken med nödlösningen – båten från Mallis! Den fylldes med vatten och var kul ett tag. I söndags var alla alternativ uttömda och lekkompisarna var inte hemma.

Jag kanske skämmer bort våra barn mer än vad maken gör. Men sist jag kollade med familjen, så var det inte barnen som skötte våra förrådsutrymmen. Därmed är det knappast de som är ansvariga den här gången för försvinnandet av den pool vi köpte förra året. Eller året innan. Jag lovade därför äldsta dottern att vi skulle köpa en ny pool, detta efter att hon frågat ungefär femtio gånger (det tog henne runt tre timmar att ställa frågorna). Jag satte allt mitt hopp till Ica, tiden var knapp innan vi väntade gäster, och jag behövde fylla på kylskåpet också i samma affär.

Jag mumlade lite tyst till maken att vi skulle titta på en pool, och sprang ut med dottern i handen innan han hann respondera. Väl på Ica styrde vi till förra årets poolhylla, jag ville minnas att den var välfylld med flera olika storlekar och i olika prisklasser. I år – not so much. Först hittade jag inget, men efter att ha rådfrågat en kille som såg ut som han var så där 15 år (och därmed kunnat vara min son rent åldersmässigt, men som bevisligen var anställd) så hittade vi två varianter. Den ena kostade några hundralappar och den andra några tusenlappar. Jag kunde se den dyrare i vår lilla radhusträdgård, lite för stor, men ändå så perfekt! Den var stabil och i mina förvirrade fantasier såg jag mig själv övertyga maken om att vi kunde ta en drink i poolen efter att barnen lagt sig på kvällen. Väl investerade pengar! Den kreativa hjärnhalvan fick på nöten av verklighetsförankringens centra – när dricker vi nånsin drinkar? Och hur kul är det att dricka något alls i iskallt poolvatten övervakade av åtta grannradhus? Den inre synen, och det faktum att jag inte ville riskera att behöva köra maken till akuten med hjärtstillestånd på grund av priset på poolen, avgjorde saken. Det fick bli den billigare varianten. Vi köpte den absolut sista poolen av den sorten, och nästa mamma med poolpanik får finna sig i att hosta upp det tiodubbla beloppet. Dock hade valet mellan att åka hem utan pool, eller att en gång för alla testa makens gräns, varit enkelt.

Den lär ju inte komma bort i alla fall.