Första natten var katastrofal. Barnen somnade i bilen och vi var så tacksamma för tystnaden att vi inte väckte dem. De sov i två timmar och det var närmast ett gudomligt skönt avbrott från de roller av fredsmäklare, domare och fångvaktare som vi annars iklär oss som föräldrar. Vi hade dock sålt våra själar till djävulen skulle det visa sig. Den korta versionen är att när maken och jag klockan 23.30 låg i våra sängar med känslan av att blivit nerklubbade, så satt vår yngsta dotter spikrak upp i sin säng och sjöng Gangnam style. Hon kompade själv med hjälp av sin ena fot som hon dunkade i (o)takt i väggen. Slott är ju bra, tjocka väggar dämpar ljudet till grannen, men det hjälpte inte oss. Hennes syster klagade på att hon hade ont i huvudet av allt ljud (???) och vi bad en bön och undrade om Gud möjligtvis lyssnade bättre i sitt eget hus?
Vi var således en något trött skara på morgonen när vi kom ner till frukosten. Omformulerat: mamman och pappan liknade gengångare, men barnen hade ju sovit sina timmar, om än i olika omgångar. Frukostmatsalen var en lugn tillställning. Tills vår treåring visade sig. Hon var inte så högljudd, men för oss var det bara ”nej tack” till vad vi än erbjöd henne. Våffla? Nej tack. Yoghurt? Nej tack. Ägg? Nej tack. Bröd? Nej tack. Wienerbröd? Nej tack. Artigt, men så treårsaktigt trotsigt så att jag svor tyst för mig själv. Jag läste bibelcitatet på väggen om att Jesus bröd räckte till alla, och tänkte att i en moderniserad form av Gamla Testamentet så borde ju fisken kunna vara vaniljjyoghurt – för allas bästa. Men nej. Hon gick från bordet utan att ha ätit.
Eller gick och gick. Hon sprang. När den ena fångvaktaren smakade på sitt kaffe och den andra servade storasyster, så hann den lilla få fatt i tre gafflar som hon skrattande sprang iväg med längs slottskorridoren. Med katastroftankar flygande i hjärnan om att hon skulle ramla och sätta en gaffel på fel ställe, tvingade jag mig själv att sitta kvar vid mitt kaffe. Vi känner ju varandra vid det här laget. Och mycket riktigt, halvvägs bort stannade hon och vände sig om. Jag drack mitt kaffe. Maken bredde sig en smörgås. Dottern tog ett steg framåt, lutade sig in i matsalen och ropade ”Ta mig då, jaga mig!”. Hon tittade plirigt på oss och satte sedan av bortåt igen. Vi suckade och bad en bön att hon inte skulle ramla.
Bredvid oss satt ett äldre par. De fnissade lite och tittade åt vårt håll när de såg situationen. Efter en stund berättade kvinnan att de hade två söner varav den ena varit lite mer att handha än den andra. Hon pratade om hur de skämts när de varit på kalas och han inte uppfört sig, hur han sprungit hellre än gått och hur otillräckliga de känt sig som föräldrar när han bara gjorde som han själv ville. Men också hur charmig han varit och hur mycket de fått skratta tack vare honom.
- Jag kallar sådana barn ouppfostringsbara. Det är bara att hänga med. Det blir mycket roligare då.
Hennes man klappade dottern (som nu återvänt från sin rymningsrunda) på kinden och log. Sen satte sig rymlingen i mitt knä, la ifrån sig gafflarna och tog några tuggor av en macka. Lutade sig mot mig och satt still.
Vi badade hela dagen, åt middag på kvällen vid en strandkant och nej, hon uppförde sig inte exemplariskt (om inte att slänga av sig sin tröja för att dansa i bara shortsen på en uteservering innebär att uppföra sig perfekt?) men det kändes enklare. Lite lättare.
I morse var inte det äldre paret kvar. De hade säkert åkt hem. Men vad är det man säger nu? Gud kommer i olika skepnader och olika former? Ett medelålderspar i matchande golfkläder är kanske inte samma sak som en brinnande buske, men deras ord la sig som bomull kring hjärtat just den stunden.
Idag åt dottern pannkaka, smörgås och ägg till frukost. Det började dock lite knackigt med att hon blev irriterad på sin mor för en småsak och med en ljudlig suck, i den kristliga frukostmatsalen utbrast: Fan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar