Dagens sommarvärd: Treåringen.

"Tjenare, det är jag igen, "treåringen" som mamma envisas med att kalla mig. Eller inte mamma förresten, sedan några dagar tillbaka kallar jag henne enbart för farsan. Det gäller även den hon här kallar "maken", men för mig är det ju sjukt mycket enklare att kalla dem båda för samma sak. Jag menar, vem som kommer när jag ropar spelar ju mindre roll, bara nån kommer pronto! Enklare att ha ett namn för dem då.

Farsan har varit lite seg på bloggen de senaste dagarna, förresten har hon varit rätt slö överhuvudtaget om jag får säga det. När vi var på stranden häromdagen, så låg hon ner jättelänge och blundade. Säkert tusen minuter. I alla fall var det så länge som det tog för mormor och min moster att bada med mig och syrran. Men sen gick vi till henne och konstigt nog satt hon upp och visste att vi skulle komma. Hon sa att hon hört oss, men jag tror det var fel för jag sjöng bara lite tyst för mig själv. Hon har ju knappast superhörsel, farsan, det vet jag för ibland står jag jättenära och ropar på henne och då rör hon inte en min!

Annars har jag lärt mig en del saker de här dagarna, jag har till exempel testat att smyga iväg och springa ensam på berg. Jag är superbra på det nu. Både farsan och farsan ser sjukt roliga ut när de får se mig och sen försöker springa ikapp mig. Oftast ropar de saker som "stanna" eller "kom ner, det är inte roligt" eller annat underhållande. Samma sak med bryggor  - om de bara kunde lära sig att det inte gör nåt om jag ramlar i. Jag kan ju simma. Eller ja, jag vet ju i alla fall att syrran kan. Jag har ju sett hur hon gör. Kan omöjligtvis vara så svårt att härma. Vatten är ju skönt tycker jag. Jag sa det till farsan förut, och då frågade hon varför jag inte tycker det när jag duschar. Ameh?! Så ofattbart att de inte fattar skillnaden! Bada i havet och doppa huvudet är INTE samma sak som att tvingas duscha och tvätta håret i ett badkar på kvällen!

Igår fick tydligen farsan nog av bad, så hon tog syrran och mig på skogsutflykt. Hon muttrade nåt om att vi behöver springa, annars skulle hon ringa sommardagis. Jag tyckte båda alternativen lät kul, men jag fick tydligen inte välja. Jag fick bära en påse med gammalt bröd som vi skulle ge till änderna, sa farsan. Eller ja, hon sa ankorna flera gånger tills hon kom på att det nog var änder som simmade i vår damm. Jag spanade hela vägen dit efter min dagisfröken, jag mötte henne förra gången vi var där, men farsan tjatade om att det var ju en slump just den gången. Det skulle tydligen inte hända igen sa hon. Hur vet hon det?! Fröken är ju på dagis varje dag när jag kommer dit och då är det minsann ingen slump! Jag frågade rätt mycket om det, men jag hann inte få så många svar innan vi skulle leka tysta leken sa farsan.

När vi väl kom fram till dammen så var jag lite hungrig, så jag åt upp mina brödbitar själv. Syrran kastade sina till änderna, men jag kastade några kottar istället. Farsan sa att jag inte fick kasta på änderna, men det gjorde jag inte. Jag kan inte hjälpa att de springer åt fel håll när jag kastar! De skulle ju hämta kottarna, inte äta dem.

Sen skulle vi gå en bit till och se tomtar och troll sa farsan. Jag frågade henne om det var på riktigt eller på låtsas och fick konstiga svar om att det var på riktigt fast det var dockor. Jag blev sur och höll min syrra  i handen istället för farsan. Hon fick gå själv utan att hålla nån av oss i handen - rätt åt henne. Konstigt nog såg hon inte speciellt ledsen ut.

När vi kom till tomtarna så klättrade jag så högt jag kunde. Sen kom jag inte ner. Så irriterande att behöva be farsan om hjälp, jag kan ju själv! Hon sa nåt om att jag kunde se nu att hon ibland hade rätt och att jag inte kan allt själv, men jag lyssnade inte så noga. Förstod inte alls vad hon syftade på, och dessutom ville jag gå hem. Farsan - och syrran! - försökte säga att vi skulle fortsätta gå stigen fram så vi skulle komma hem. Det var ju helt fel, jag visste ju att vi kommit från andra hållet! De var grymt envisa och jag var så arg på dem att jag var tvungen att sätta mig ner. Svårt att vara både arg och stå upp samtidigt. Det visade sig att det var då de förstod att jag hade rätt. Jag satt ner tills de kom tillbaka och sa att vi skulle gå den vägen jag sagt hela tiden. Ha! Jag visste att jag hade rätt. Syrran puttade mig men jag tjöt jättehögt så farsan sa till henne. Hehe.

Idag har jag varit hemma och hjälpt farsan att laga mat, städa och bygga lite på altanen. Jag tror att jag har en god chans till det där de kallar sommardagis. Håll tummarna! Hade varit sjukt skönt med lite egentid."