Flugornas herre – andra sommaren

Med stort engagemang och självutnämnd ensamrätt på flugsmällaren har min make tagit sin uppgift som flugjägare på stort allvar den här veckan på Gotland. Att bo på en farm innebär ju vissa ovälkomna gäster i sovrummet – nej, inga tyska överförfriskade campare eller överdrivet rika Stockholmare som det annars finns gott om här i krokarna – nej, det är flygfän i alla möjliga former och storlekar, men alla med vingar och alla oerhört ettriga.

De flesta tar han på frihand. De intet ont anande inkräktarna ska just ta sig en slick av en droppe utspilld mjölk eller stjäla en ostsmula när min make sakta, sakta, likt en jagande, bevakande lejonhanne smyger upp bakom sitt byte och slår till med handflatan så både flugan och osten sprids över frukostbordet. Metoden har varit hyfsat framgångsrik.

En annan metod är att fånga dem levande med handen i luften. Den har lyckats överraskande många gånger, och till döttrarnas förtjusning kan maken sedan bära ut en avsmimmad fluga i vingen och slänga ut den i vad vi nu har mycket av utanför husknuten – naturen.
Tredje metoden är att på kreativa sätt använda flugsmällaren. Backhand eller forehand är bara början, en trippel saltomortal med avslutande luftburen piruett och bakåtvriden smash är mer likt verkligheten i jakten på de små snabba vingförsedda skalbaggar som vissa av dem är.
Varje blodseger firas med en målgest. Om jakten varit mycket lång och svår kan det hända att fångsten även firas med ett rop som skallar över ägorna och som riskerar att väcka även de dödaste flygfän till liv igen.

Det är möjligt att någon tror att jag överdriver den här historien. Till er vill jag lägga fram följande bevismaterial:

• Bevis 1: När vi kom till stugan fanns här två flugsmällare, när vi åker imorgon är det bara en kvar. Den andra är utsliten.
• Bevis 2: Se nedan.