127 timmar

Jag slötittade på filmen 127 timmar häromdagen. En film om en kille som vandrar i Utahs stenöken i USA. Han är van klättrare och vandrare, men hade inte denna stekheta dag talat om för någon att han skulle ut. I en passage snubblar han till, och en stenbumling faller ner och kilar fast hans hand och arm i ett orubbligt grepp. Han sitter fast. De kommande 127 timmarna kämpar han mot värme, törst och galenskap när han kommer närmare insikten om att han kommer att dö där ute i vildmarken. Ensam i en bergsspricka där ingen vet att han befinner sig, och därmed inte letar efter honom. Efter 127 timmar lyckas han, med hjälp av en slö fickkniv, hugga och bryta av sig armen så att han kommer loss.

Jag kan ge min make att jag kanske någonstans har en liten släng av dramatik i min personlighet. En liten gnutta rädsla för skogar och en stor dos katastroftänk. Häromdagen gav jag mig ut på en skogsrunda på eftermiddagen när maken och barnen inte var hemma. Halvvägs genom min fem kilometer powerwalk, med lurarna inkopplade, slogs jag av tanken att ingen visste vart jag var. Jag hade inte instagrammat, facebookat, sms:at eller ringt en enda människa för att tala om att jag just nu genomförde vårens första träningsrunda utomhus - vilket ju är hett material för vilken sociala medie-kanal som helst egentligen. Till skillnad från Utah-killen som jag i detta läge såg stora paralleller med, så hade jag telefon. Förvisso dåligt batteri, men ett sms klarade den att slänga iväg.


Som ni ser var han måttligt intresserad. Han fokuserade istället på ett sms som jag skickat två timmar tidigare, om att vår kaffebryggare till synes verkade sakna någon del efter att blivit isärplockad och maskindiskad. Jag nöjde mig ändå. Nu visste han ju vart jag var, så jag la frustrationen över att min oro över mitt eget välbefinnande gick obemärkt förbi. Jag visste ju själv vilka faror som lurade. Slukhål har man ju hört om. För att inte tala om de mer frekvent förekommande rotvältorna! Och då har jag inte ens nämnt de galna älgarna och vildsvinen i flock som ett tränat öga kan se att de lurar i faggorna.



Ni ser ju. Farliga marker. 127 timmar bakom en björk i en slänt på Bohuskusten kan vara nog så illa.