Helkväll på halvtid

Vi valde den tidiga föreställningen av Mannheimer och Apelgrens hysteriskt roliga föreställning Kids. Det var ett strategiskt val för tre par småbarnsföräldrar. När vi gapskrattat ogenerat högt och föreställningen var slut, hade Bompa knappt börjat där hemma och vi hade ork kvar till ett finfint restaurangbesök. När vi blev utslängda där (på grund av andra sittningens början, men ändå, vi blev ombedda att gå...poäng till utekvällen!) hann vi med ett barbesök innan maken och jag tog bussen hem tillsammans med övriga tonåringar som skulle åt samma håll.

Imorse var det lugnt. Så lugnt. Sååååå lugnt... Vi åt frukost och hörde vad den andre sa hela tiden. Alla meningar avslutades och ingen svarade "bajs" när den andre ställde en fråga. Det var så lugnt att jag fick kväva en bubblande tvångsmässig tanke om att själv skicka iväg ett glas mjölk över bordskanten eller slunga en smörkniv över bordet.

Vi drack kaffe. Solade. Läste tidningen. Fyllde på kaffet. Drack vatten. Solade. Ah, ni fattar. Och det var så skönt. Vi hade deadline till lunch och vi hade inte kunnat knö in fler slöiga saker.

Möjligtvis blev det lite väl lugnt för när vi var på väg att hämta barnen la maken armen om mig och sa:

- Vi bor så bra här, till och med flexlinjen går förbi här så vi kan åka med den när vi blir pensionärer. Bra va?!