Jag hann inte sen elden innan riset hade brunnit upp. Men det var en präktig rökutveckling såg jag bakom det lilla svinhuset där jag stod och väntade på barnen medan de jagade klappade de välmatade hängbukssvinen. 4H-gården är ett paradis för vår äldsta dotter som älskar att läsa om allt från leguaner via noshörningar till svenska insekter. Valborgsfirande bland getter, lamm, grisar och får(skallar) kan inte bli annat än succé. Att hon dessutom hade en kompis med sig gjorde Valborgskvällen till en högvinst för henne. Yngsta hängde på sin syster i hagarna, men tröttare, kortade, snubbligare ben gjorde att hon då och då hamnade med näsan i leran. Vi pressade kvällen till efter läggdags och vi var de sista besökarna hos fåren, när hon avslutade kvällen med en rejäl vurpa och hamnade med ansiktet i en lerpöl. Hade inte fåren flytt innan, så var de i alla fall borta när jag med ett tjut krånglade mig igenom grinden och kom till hennes undsättning. Hon ville inte åka hem, men det ville vi. Med lera bokstavligt talat upp till knäna, armbågarna och i näsan så är det dags att åka hem innan den stora tröttheten sätter in – om inte hos barnen så hos föräldrarna (som på halvtid driver en saneringsfirma).
Det här med ett extra barn i sällskapet var inte alls dumt. Våra två enheter som annars allt som oftast är i luven på varandra, och till och med när de köade till hagen med lammen fick säras på med orden "slåss inte, släpp henne", höll sams 98 procent av tiden denna kväll. Jag tror det hade med det tredje barnets inträde i gruppen att göra. Min livmoder slog genast volter och smidde planer på att lägga detta i den mycket tunna högen av argument till varför ett tredje barn eventuellt skulle passa oss. Min något mer insiktsfulla magkänsla har dock fyllt vågskålen med argument som "de föds inte som sexåringar" och "har du tid över, eller hur var det nu med det?". 1-0 till magen trots att Valborg för oss är en kärlekens dag. Eller kanske just därför.
Ganska exakt på klockslaget nio år tidigare var maken och jag på vår första dejt. Det förtjänar ett rejält firande varje år, mycket smidigt att det då alltid infaller på Valborg. Och även om vi sällan längre viskar ömma saker i varandras öra (eller vad nykära nu gör), så är det en ynnest att få dela livet med min make. Ingen kan göra mig så glad, inspirerad, kreativ, förbannad och lycklig samtidigt. Vinst varje dag, även om vinstnålen pendlar kraftigt mellan tröstpris och stjärnvinst.
Eller som maken uttryckte vinstplanen och sin glädje över att fira nio år tillsammans:
"Det är ju bättre än en trisslott!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar