Lyckligt och väl rullade vi in bland de gröna små husen nära backarna i Lindvallen idag vid 17-tiden. Flest endorfiner stoltserade maken med, som fått syssla med sin hobby, bilkörning, oavbrutet i sju timmar. Fast det är en något friserad sanning för att vara ärlig. Han blev av med bilnycklarna i Grums och fick inte tillbaka dem förrän vid Värmlandsporten, och "oavbrutet" är kanske inte heller ett ord som ska användas när någon har behov av att kissa eller någon annan vill ha kaffe ungefär en gång i timmen. Innan vi lämnat Göteborg hade vi haft tre stopp med uppdrag i kategorierna "min docka sitter fast" (följt av illvrål), "jag har spänt loss mig" (följt av gapskratt) samt "vi behöver pumpa däcken" (den sista fick avslag).
Nyckeltjuven var jag. Jag tröttnade på att agera radiokanalsbytare, bråkavstyrare samt svarslåda. Maken, som vanligtvis har stränga order om att inte så mycket som andas om eventuella växelbyten han har synpunkter på, satt lugnt bredvid och putsade lite på inredningen i smyg när jag fräste iväg. Han hade turen på sin sida. Den ena avkomman somnade och den såg på film under hans vaktpass - så orättvist! Kände ingen glädje för min hans skull alls, trots påsktider. Hans slummer i passagerarsätet slutade dock abrupt när jag kände att jag inte ville ligga sist i konvojen längre och då något klumpigt frågade om att det här med att det står att det är 400 meter kvar av omkörningsfil, hur långt är det egentligen i dessa sammanhang?!
Vi lät ordningen återgå till den normala efter kaffepausen på Värmlandsporten. Ett barn hade den goda smaken att snarka sig igenom stora delar av Värmlands skogar. Kanske fick jag för mycket tid att låta tankarna fladdra fritt för när vi närmade oss Malung kände jag att det var liiiite samma känsla som den gången jag bilade genom öknen till Las Vegas i flera timmar. Plötsligt, när man bara tror att det ska finnas sand, sand, sand (eller som i detta fall, skog, skog, skog) resten av livet, så dyker det upp en stad - mitt ute i ingenstans. Ungefär så kände jag idag när vi passerade Malung. Det var i och för sig det enda jag hann tänka innan vi var ute på andra sidan och svängde av mot Sälen, och det påvisar väl den högst tvivelaktiga liknelsen mellan världsmetropolen och orten med 5000 invånare vi just passerat.
Så ja, alla var ganska lyckliga idag när vi parkerat nedanför fjället och kunde starta påsksemestern. Barnen fick rusa av sig utomhus i snöblandat regn. Det vädret hade kunnat få endorfinerna att sjunka i bott, men för morgondagen ryktas sol och vi är ju här! Kan inte tänka mig en bättre kombo för kommande påskdagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar