Glädje och sorg

Vi var på begravning igår. Det var en vacker dag, trots tårar och saknad efter en älskad familjemedlem. Vårsolen strålade in genom kyrkfönstren och översköljde den vitlaserade kistan och dess lila-blå blomutsmyckningar med ljus.

Vi hade med oss sexåringen, men hade lämnat treåringen hemma. Det var ett bra beslut både för oss, henne och alla övriga närvarande. Sexåringens närvaro däremot skänkte ro till de som var ledsna och hon fick dessutom uppleva ett lugnt farväl av en älskad människa. Hon satt med oss längst fram i kyrkan, viskade sina frågor, höll sin pappa i handen och låtsades kunna läsa psalmerna vi sjöng. Och jag tror, att till och med när hon på en sexårings vis följde sin impuls att hissa upp klänningen till midjan och dra upp strumbyxorna som hade hamnat på sniskan precis när vi tog vårt sista farväl vid graven, så gav hennes närvaro ett ljusare minne för en del av de sörjande.

Helgen innehöll också glädje. I alla fall för vissa. Maken gled omkring och var nöjd över att en av släktingarna hävdat att maken var mycket lik en "...amerikansk [amrikannsk] filmstjärna" (uttalas på bredaste, härligaste småländska). Namnet på denne var dock bortglömt, men det hindrade ju inte min make från att påminna mig om detta ungefär var tredje minut, eller oftare om vi gled över i annat samtalsämne.

Imorse gladde jag min dotter när jag med min bakdel lyckades slå ner ett glas med tandpetare som krossades mot golvet med ett ljudligt splitter inför ett handbollslag som åt frukost samtidigt som oss. Jag försökte förgäves hitta någon att skylla på, men ingen annans häck var närmare än min och dotterns förtjusta utrop som sa "Det var du, mamma!" var ju svårt att blunda för.

Sorg och glädje hand i hand.