Årets andra träning avklarad, och det var inte skönt nånstans. Jag kastade min kropp över axeln och körde den till träningslokalen innan musklerna hann protestera. Sura och griniga straffade de mig sedan genom att göra sig så små det bara gick, och himla med sina blodådriga ögon åt mina försök att göra armhävningar på tårna. Där höll jag dock med.
Det var inte bara mina muskler som försökte locka mig att stanna hemma. Ödet var på deras sida också. Precis innan jag skulle åka så badade femåringen - denna gång med lika mycket vatten i badkaret som utanför. Det var tydligen stopp i avloppet. Mina inre fiender såg genast en utväg, ingen dusch - ingen träning. Då grep maken in och lovade rensa avloppet medan jag var borta. Protester från min sida, förklädda till falsk omtanke ("Vill du verkligen göra det ikväll? Jag kan ta en raggardusch imorgon bitti istället, gör rent det på lördag istället!") ledde ingen vart. Han tyckte absolut jag skulle träna när jag hade chansen. Ååååk nu, var enda buskapet. Möjligen var han i maskopi med mig, men hans omtanke var nog inte lika falsk som min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar