Jag är på gång! Eller på gym.

Jag tränade en gång i höstas, det var i november. Sen dess har motionen bestått av att springa till dagis när jag varit sen från jobbet. Igår var det träningspremiär för 2013. Det var nära att det inte blev av, jag hade noll energi – trodde jag. Några minuter efter att jag nästan tänkt låta bli, kände jag att adrenalinet började pumpa inom mig. Orsaken var en av min make felaktigt fixad matlåda till mig. Då insåg jag att träning nog var precis vad jag behövde.

Det gick bra! Ingen frågade om jag höll på att kollapsa när jag flåsade dem i nacken och ingen bad mig dämpa dunsandet när jag var övertygad om att häcken nuddade golvet i hoppen. Efter en timme tog jag tungan och slängde den över axeln och åkte hem. Svettig och hungrig.

Nu återstår två saker: 1) Passa på att röra mig i ett dygn innan träningsvärken slår till och förpassar mig till en gångstil som mer passar Helga, 92 år. 2) Se till att komma iväg och träna nästa vecka igen. Om jag tvekar så kan jag ju kanske be maken lägga ihop minst två portioner ris och sex kasslerskivor i samma lunchlåda igen.