Lillasyster och jag satt i bänkrad tre. Ja, vi satt. Båda två, nästan helt stilla. Jag förstod rätt snart att något var fel. Varför var hon inte som en virvelvind? Varför rann inte svetten under mina armar?! Efter en stund pekade hon på huvudet och sa att hon hade ont, precis bredvid örat. Hon var dock rätt pigg och hon hann både hålla dopbarnets storebror i handen i en dans till ”Välkommen hem” samt visa honom vägen till bus bakom altartavlan.
När vi kom till den efterföljande lunchen så brast det dock totalt och hon började gråta och säga att örat gjorde ont. När det inte gick att trösta och locka med hennes älskling nappen, så gjorde jag det ultimata testet och gav henne en kanelbulle. Hon sköt den ifrån sig. Det stod fullständigt klart att hon var rätt dålig. Min make tog henne och åkte hem till sina föräldrar som bor nästgårds, medan jag och förste vattentorkare stannade kvar. Jag hann med lite mingel och lyxsmörgåstårta, innan maken ringde och jag insåg att jag behövdes på annat håll. Tvååringen storgrät och ville inte bli lugn. Femåringen valde att stanna kvar på festen. Enligt utsago åt hon sju bullar i mammans frånvaro, så det var uppenbarligen rätt val.
När jag kom fram hade vårt lilla öronbarn somnat, och hennes far också. Jag tog tempen på henne (lät honom vara) och ringde sjukvårdsupplysningen. Förvisso har jag aldrig ringt dit utan att få rådet ”sök till närakuten”, men å andra sidan så har vår yngsta dotter haft många öroninflammationer och jag tycker mig känna igen symptomen. Vi lät henne sova en stund och jag njöt i ett tyst kök av en kopp svart kaffe.
Sen bar min nu vakna make tvååringen till bilen i en filt. Hon var helt utslagen och tittade knappt upp. Jag var grymt taggad. Vis av erfarenhet så vet jag att det inte räcker att som mamma ställa sin diagnos baserad på kunskap om sitt barn (och med lite hjälp av Google), läkaren måste också samtycka till penicillin och det är inte alltid vi tyckt lika. Två gånger har jag fått höra att man ska vänta några dagar och se om det läker ut, men då har vi fått komma tillbaka efter två dagars öronvärk, och fått konstaterat öroninflammation. Jag var inte beredd att låta det hända.
Uppklädda för dop satt vi 1,5 timme på akuten innan det var vår tur. Till en början låg sjuklingen i mitt knä, helt stilla och med feberfrossa. Sen piggnade hon till. Hon åt en banan. Spelade på telefonen och ville ha godis. När det var vår tur så gick hon in till läkaren själv, sa vad hon hette och la till:– Var är klistermärket?
Hennes feberröda kinder var ljusare igen, och hennes ögon inte lika glansiga. Hon talade om i vilket öra hon hade ont, och läkaren undersökte noga. Hon hittade inget. Hittade inget! Öronen var jättefina inuti sa hon. Vilket antiklimax! Jag hade förberett mig på ett ”ja, det är lite inflammerat men det går nog över, åk hem och ge smärtstillande bara”. Exakt hur jag skulle vinna striden var inte klarlagt, men jag hade endorfiner till max och jag tänkte köra på utmattningsstilen om det krävdes. Men nu? Nähä. Inget alls. Maken skämdes lite och sa att vi hade uppfört oss som hysteriska förstagångs-föräldrar (även det grundat på egen erfarenhet från vårt liv). Läkaren hade kanske inte ironi som sitt huvudämne, och försäkrade att det var bra att vi kommit in. Hon trodde att vår lilla utslagna tjej haft samma smärta som om någon skrikit henne rakt in i örat – trots att det inte är öroninflammation. Det kan tydligen bli så när slemhinnorna svullnar mellan näsa och öra (om jag fattade det hela rätt). Vi nöjde och oss, och tackade för vårt 3-minuters besök. Rådet var att ge dottern näsdroppar. Yeh, right. Lycka till önskar jag oss.
Det var som om dottern hört läkaren, om än missförstått det hela lite. Aha, jag är frisk! Hon började med att svänga åt fel håll och sedan gå baklänges hela korridoren bort. Sen sprang hon efter oss och kastade sig mot en larmad dörr. Jag hann fram och glidtacklade undan henne så vilken fotbollsspelare som helst hade blivit avundsjuk. Hon tittade förvånat på mig, skrattade och öppnade nästa dörr innan hon gav sig åt rätt håll med snabba steg.
Sen hämtade vi vår andra dotter, åkte hemåt och inom en timme sov alla utom jag. Femåringen glad och stolt över sin dag, speciellt över att hon fått äta så många bullar, och de andra två familjemedlemmarna turades om med drama queen-pokalen. Även maken var nu risig och hade jag kunnat bära honom ut till bilen i en filt så hade han nog varit glad.
Nu sitter jag ensam i vardagsrummet i min rosa mysdress med ett glas rött vin, dagens morgontidning och en tidsförvillande känsla av att varit en stund i torktumlare - ”Vad hände, skulle vi inte på dop idag..?”. Åh, det ljuva småbarnslivet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar