Godnattsaga

Ibland när jag är trött på kvällen så frågar jag femåringen om jag kan berätta en saga istället för att läsa en bok. Oftast vill hon då höra om en liten ponny som heter Lowalina och om ponnyns syster som passande nog heter Livialina. Mamman heter Mammalina och ja, ni ser nivån. Lowalina springer i skogen, badar i en sjö och går på ponnydagis. Alla sagor är ca tre minuter långa, och slutar med att Lowalina blir trött och ska sova. Hon lägger sig under en filt på sitt hö i sin box och mamman klappar henne. Den sista minuten berättas med såååååån hääääääär låååååångsam rööööööst. När sagan är slut sover en av två, oftast femåringen, ibland jag.

Nu var det länge sen jag berättade om Lowalina, men förra veckan frågade jag om vi skulle ta en saga. Ja, sa dottern, men inte om Lowalina.

-Berätta om ditt jobb.
-Mitt jobb?
-Ja. När någon fes.
-Fes?
-Nej, på ditt jobb. Kommer du inte ihåg det? Någon feeeees.

Efter ytterligare tio kontrollfrågor förstod jag att det var en kort historia jag berättade för maken i förbifarten innan jul som hon menade. Så, här ger jag er, femåringens favoritgodnattsaga just nu:

Jag var på ett externt jobbmöte och stod i bolagets hall. Inne i ett av konferensrummen stod en kille och pratade i telefon. Mötessällskapet pekade på rummet med killen och telefonen, vi skulle ha möte därinne. Han vinkade ut killen med telefonen och gick sedan och hämtade kaffe. Jag gick in i konferensrummet och väntade. Och slås av en stank! Jag inser att människan har passat på att släppa ut dagens gas medan han pratade i telefonen.

Förutom att jag nu befinner mig i en gaskammare, och undrar vad ända in i rackarns som pruttaren åt till lunch, så går det upp för mig att jag nu är ensam i rummet som luktar bajamaja – och inte har några vittnen på att det stank när jag kom in! Innan jag hinner lämna rummet för att förbereda en mer professionell entré sist av alla, än den jag har nu omgiven av ett gasmoln, så kommer naturligtvis resten av sällskapet in i rummet. Den första sätter sig, den andra kommer runt på min sida bordet. Jag kan se när han liksom går in i fisväggen och ryggar tillbaka. Men han säger inget. Han tittar. På mig. Sen sätter han sig på andra sidan bordet och mötet börjar.

Prutthistorien fungerar inte lika bra i sövande form. Men det är rätt härligt att höra femåringen skratta högt, för att sedan fnittra lite och sedan småfnissa ända tills hon somnar. Stackars Lowalina har nog ingen chans till comeback mot prutten.