Häromdagen var jag världens bästa mamma. Två gånger.

Jag fulsprang från bussen i stil a la Phoebe Buffay. Letade på tre avdelningar innan jag hittade mina barn, som var två av fem barn som var kvar på alla förskolans sex avdelningar. Klockan var då 16.45. Tvååringen var glad i 1,5 minut sen protesterade hon högljutt samt med bestämd ton mot sin arbetande mor med dåligt samvete, genom att vägra ta på sina ytterkläder. Istället provade hon igenom hela den fräscha kvarglömda kläder-lådan. En pappa tog under tiden i fullt samförstånd med sin son på sonen ytterkläder, och tittade oförstående då och då upp på mina svettiga försök att få tvååringen att acceptera sina egna kläder. Antagligen var han förstagångsförälder och inte den som vanligtvis hämtade. Jag hoppas det. Jag försökte nämligen skämta till det om att han nu visste vad som väntade honom, men han såg ut som om jag skulle röva bort hans barn och tog sin son och gick.

Mängden svett på min rygg indikerade att jag befunnit mig på småbarnsavdelningen betydligt längre än de sju minuter det var, men till slut kom vi iväg. Dottern hade då enbart på sig sin jacka efter att ha vägrat skor, mössa, termobyxor och vantar. Allt skulle ligga kvar i skåpet. Det var dessutom ingen chans att få med det hem. Dottern ville bli buren, och med 16 kg irriterad tvååring på ena höften, och med dator och väska i andra handen så var det omöjligt att få med något mer. Jag smugglade ner hennes stövlar i väskan när hon inte såg.

Femåringen var något mer medgörlig och i alla fall glad när jag hämtade henne. Hon lyckades dessutom övertyga sin lillasyster om det praktiska i att ha på sig sina stövlar när man går ut. På hemvägen deklarerade femåringen att hon ville äta och att hon var bajsnödig. Hon hade svårt att välja vilket hon skulle göra först när hon kom hem? Kunde jag kanske hjälpa henne med valet? Jag var mest förvånad över att jag skulle få ha en åsikt om vad hon skulle göra, men jag föreslog toa först. Då bestämde hon sig snabbt för att hon ville äta en macka. Eller förresten, pannkaka mindes hon ju att det fanns i kylen. Jag sa ok, och fick höra att jag var världens bästa mamma. Det är jag alltid när jag säger ja till hennes påhitt, vilket å andra sidan inte är så ofta eftersom de brukar bestå av att hoppa i någon olämplig möbel, klippa sina egna naglar med en kökssax eller måla med vattenfärger sittande i sin säng.

Klockan var strax efter 17 när vi kom hem. Svetten på ryggen hade torkat. Tvååringen fick snabbt som attan en tallrik gröt och ett par smörgåsrån. Femåringen åt en pannkaka stående vid köksbänken och - återigen - var jag världens bästa mamma. Med båda barnen fokuserade på sina extra mellanmål, lagade jag middag. Normala avbrott som att lillasyster först halkade ner från kökssoffan och hamnade under bordet med sin grötsked och utbrast "Var ÄR gröten?" och frågande såg sig omkring, och storasyster som bakom min rygg passade på att bre sylt på en knäckemacka, störde inte middagslagandet. Vi småpratade, skrattade åt samma skämt, planerade kvällen, pratade om dagen - vi var en reklamfilm för...ja, inte vet jag, men det var en härlig halvtimme.

Klockan 17.30 stod middagen på bordet och när maken kom hem 17.45 hade alla ätit upp. Eller ja, tvååringen och jag hade ätit upp. Storasyster var inte hungrig längre (hon fick sin middag, som så ofta, ett par timmar senare framför TV:n).

 

Husmor fixade biffen. Eller kasslern då.

Jag tycker vi hade en hellyckad hell hour denna dag. Antagligen stod alla stjärnor helt i rätt position. Jag hade inte kunnat önska mer av vare sig mig själv eller barnen. Planering, tur och självbevarelsedrift i bra kombo. Bananen jag åt på bussen fick blodsockret att hamna ovanför knäna när eftermiddagströttheten hos oss alla tre slog till. Turen att båda barnen pudrade näsa varsin stund, vilket tog fokus från att bråka med varann eller hänga mig i benen. Beslutet att ge dem mat direkt när vi kom hem, istället för att vänta in middagen. Jag ska inte pusha det. Det krävs antagligen att inga munkar i hela Asien trampar på en enda skalbagge i en månad för att vi ska kunna toppa en sån här dag, eller att den där kamelen kommer genom nålsögat nån gång. Det är antagligen större chans att att vinna ett maraton i Phoebe-stil.