Bella och Edward?

Min make vann både biobiljetter och kvällssupé på ett hotell i Göteborg på en julfest. Jag var glad, han var överlyckligt; en gratiskväll på stan med sin fru - kan man begära mer? Första dejten år 2013 var därmed satt. Vi var, tro det eller ej, helt överens om att vi skulle se Twilights sista del under julsemestern, så den var given som bioval.

Vi fick dock inte riktigt ihop det tidsmässigt med barnvakter, biotid och hotellbuffé. Maten rök och kvar var det biobesök vi skulle komma undan med noll kronor på. Nu gick det lite snabbt när jag skulle beställa plats på bio igår, så mina hjärnnissar hängde inte med. Biljetterna glömdes bort och jag betalde glatt med mitt vanliga kort. Maken var väl inte strålande glad över detta, men han fann sig ganska snabbt. Han, liksom jag, ville verkligen se Breaking Dawn del 2.

Vi sänkte nog medelåldern med så där 20 år och maken var en av fem män i salongen. Kärlekssagan om vampyrerna kanske inte är macho nog för de män som nu har behov att hävda sig på det viset. Det har inte min make. När eftertexterna rullade satt vi kvar. Jag tog på mig jackan och tänkte gå, men nej. Vi skulle se hela filmen inklusive vem som spelade vad; "Jag vill inte att det ska vara slut". Efter en stund gick vi till restaurangen på bion för ett glas vin. Maken kunde inte släppa tankarna på vampyrerna och våra samtal rörde sig således mellan om det är möjligt att det finns en femte bok som kanske ska handla om Renesmee, eller om det kanske kommer en spinoff med titeln "Hur du får kärleken att hålla för evigt - FÖR EVIGT alltså" eller "Så lever du rikt i flera hunda år utan att jobba".

 Den här osten kanske inte hjälper oss att bli odödliga... 

Sen åkte vi hem. Och jag kan säga så här: vi kanske inte är präglade på varann, eller får leva i evighet, men när maken på hemvägen tar min hand och undrar när vi ska börja se om filmerna, då känns det i alla fall som om jag är lika kär som en vampyr. Och mer än så kan man ju inte begära?