En liten rymmare

Rent värdemässigt började dagen med sol och slutade med regn. Innehållsmässigt var det dock ganska mycket tvärtom. Solen sken mellan 7 och 7.30 när jag försökte få mitt yngsta barn till dagis. Hon är frisk, mer överskottsenergi och hon hade börjat flyga. Hon provade tre jackor innan hon bestämde sig för den första. Vantar och mössa skulle på, och sen ville hon vänta utanför. Skön, så hinner jag ta på mig ytterkläder och få med mig rätt saker. Händer en gång av tio att jag slipper gå tillbaka 15 meter, låsa upp, larma av, hämta alternativt lämna något, larma igen och låsa.

Innan jag hinner ut hör jag ett vrål, och när jag öppnar dörren har lillasyster tagit en sopborste som hon i dragkamp med sin storasyster lyckats smälla i huvudet på henne. Storasyster är dock mest uppjagad över att hennes lillasyster nu satt av nerför gången och vägrar stanna när hon ropar.

-Ta henne mamma, hon smiter!!!

Smiter? Jag förstår tankegången även om vi vanligtvis inte brukar referera till henne som ett djur i bur. Jag får på mig ett par tofflor och jagar efter henne. Hon är snabb, men sopborsten hon vägrar släppa sinkar henne. Hon stannar inte förrän jag kommer ifatt henne. Hon skrattar i några få sekunder innan hon blir arg och tjuter när jag bär henne tillbaka. Jag ber henne ställa tillbaka borsten. Hon lyfter den då på raka armar över huvudet, tittar på mig, säger "Titta, jag är Pippi", skrattar och kastar den med all sin kraft in på vår tomt.

Med myrsteg går vi sedan mot dagis. Jag med väska, dator, två par överdragsbyxor, ett par skor och två döttrar fördelat på mina två synliga och fyra osynliga bläckfiskarmar. Varje gång jag eller storasyster pinnar på, blir lillasyster upprörd och säger "Gå inte så långsamt!" och menar tvärtom. Efter halva vägen är det stopp. Hon går inte en meter. Jag har inga armar kvar att bära henne med, och vi har max 25 meter kvar till dagis. Jag följer äldsta till grinden och har med mina ögon i nacken koll på lilla. Hon står kvar. Står kvar. Står kvar. Tills hon inte gör det. Jag ser ögonvrån att hon sätter av över en liten äng och upp mot skolan.

Då får jag nog. Jag slänger allt jag har i famnen på marken, springer tillbaka och ut på den leriga, mjuka ängen i mina lågskor och min kavaj. Jag får springa rätt snabbt för rymlingen har sett mig komma och hennes ben nuddar knappt marken när hon skrattande springer åt andra hållet, fintar mig och byter håll i olika riktningar. Så stannar hon. Precis framför ett staket till en tennisplan. Ett staket med ett hål precis lagom stort för henne att krypa igenom, ett hål jag inte skulle kunna följa efter henne genom utan att krypa på knäna. Hon tittar på mig och jag kommer fram till henne. Hon är en sekund för sen. Hon vänder sig om, jag kastar mig framåt och får tag om hennes midja. Bär sedan min leriga dotter under armen bort till dagis.

Solen gassar och jag svettas på väg till bussen. Dagarna efter röriga mornar blir aldrig jättebra tycker jag. Efter lunch börjar det regna. Jag blir dyblöt på vägen hem, men möts hemma i hallen av två solstrålar med mat runt munnen. Efter en lätt kaosartad middag, där rymmaren nu vill sitta uppe på karmen till sin tripp trapp-stol och liksom lutar sig bakåt för att retas, sitter vi en stund senare i soffan och tittar på Pippi. Mitt nyduschade, nu avslappnade, Pippivurmande barn lutar då sitt huvud mot mitt bröst och säger:

-Mamma, jag älskar dig. Du är min mamma.

Hon kramar min arm och i det ögonblicket kan jag ge henne alla piasavakvastar i världen och krypa hela natten på knä genom ett stängsel för hennes skull.

Imorgon bitti lär jag känna annorlunda.

Dagens första motionspass: fånga rymlingen.