Under min radar

Jag har helt klart legat av mig. Trots yngsta dotterns snorande över helgen, så undkom äldsta dotterns annalkande sjuka min radar med råge. Jag brukar vanligtvis veta innan de själva vet om att de är sjuka, varpå min make alltid svarar att jag ska tagga ner och vänta och se vad som händer. När de första snorbobbarna tittar ur snoken eller febern stiger så ler jag triumferande i smyg som om segern var min.

I alla fall. Äldsta hostade en del i natt så när hon vaknade i morse och var riktigt hes så tänkte jag att det var bäst att inte chansa. Så långt var jag med. Jag tänkte att hon kunde vila lite, så kunde vi kanske gå ut en stund på dan. Hon var rätt slö och sa inga fula ord på hela förmiddagen. Inte en enda gång sa hon emot mig och hon hade ingen matlust. När hon sen åt tre mackor på raken vid lunch men fortfarande låg ner i soffan, så tog jag febern på henne. 39,2.

Ajdå. Hon var visst sjuk på riktigt. Med 2,5 års erfarenhet av alla vanliga barnsjukdomar där vi inte varit friska samtidigt i familjen mer än två veckor i sträck, så borde jag ju anat oråd tidigare. De senaste fyra månaderna har vi dock varit friska (hallelluja), så uppenbarligen har min förmåga försvagats.

Men det var inte mitt värsta fel idag. Vid halv 4-tiden på eftermiddagen låg hon på sin säng och ville inte läsa, inte spela, inte titta på film eller ens bråka med sin syster. Hon sa att hon hade ont i huvudet och ville sova. Detta scenario var jag ju ändå så pass med på att jag visste att jag inte ville att det skulle ske. Kul om hon sover 12 timmar till 03.30. Nope. Inte på min vakt. Jag valde då att ge henne Alvedon.

Förvisso hade hon ont i huvudet sa hon. Det är min enda ursäkt. Inte vet jag hur andra barn blir, men hos oss är Alvedon ett uppåttjack som borde vara en stor, fet, röd, självlysande triangel på. Inte för att ungarna kan köra bil, men de blir totalt skogstokiga och far runt som hackspetten i Kalle på julafton. Detta vet jag om. Ändå slevar jag glatt i henne ett par skedar flytande Alvedon och tänker att det bra om hon inte somnar. Två timmar senare slår jag mentalt på mig själv och tänker att det vore bra om hon ville somna. Nu.

Maken gjorde ett formidabelt nattningsjobb med hjälp av solosång. Robin Stjernbergs You gjorde att hon somnade i rätt tid, trots att det spratt i kroppen på henne (alltså, maken sjöng, vi hade inte hyrt in Robin a la Solsidan-Mickan eller så).

Dagen blev rätt mysig ändå, trots två timmars tokspeed på kvällen. Hon har verkligen vilat och ville till och med ligga på min arm i en hel timme och ändå inte gå upp sen. Det har väl inte hänt sen hon lärde sig gå i maj 2008. Jag får kanske hoppa över det där självgoda leendet av att ha allt på radarn...i alla fall tills jag är på banan igen.

Innan sputnikmedicinen.