…bil. Med den kärlek och uppskattning min make visar vår ”nya” Volvo så måste den klassas som en familjemedlem. I fredags hade de fredagsmys ihop och den blev både tankad och ompysslad. Frivilligt spenderade han tiden mellan 20 och 22 med att fixa och dona, pumpa däck och greja. Själv kör jag gärna bil, men tycker tankningen är så tråkig så jag hellre tar bussen (nästan). Diesel lär passa mig ur den aspekten.
Igår hade maken pimpat bilen inför min och barnens första gemensamma åktur utan honom. Jag kunde nästan höra hur han pratat lugnande kvällen innan med sin nya bundsförvant, lite terapi i förebyggande syfte innan resten av hans familj stormade åket; ”de är snälla, bara lite busiga, även om de har sina leriga stövlar på sig och du blir smutsig, så är de goda i hjärtat….tvinga mig inte att välja mellan er”.
Handduk på sätet som skoskydd. Fleecefilt under bilstolarna. Inte ett snytpapper eller en trasig leksak någonstans. Det kändes lite som om när man bor på hotell – fast i en bil. Med respekt för min make så lät jag inte barnen äta glass i bilen
idag, men ett mellanmål borde vara ok resonerade jag. Vad har man annars skinnklädsel till som en smart person sa? Vår förra bils skinnklädsel klarade en liter blodblandat fostervatten, så då kan den här få smygstarta åren med oss med lite banankladd och brödsmulor.
Vid frukosten igår, inför att han skulle släppa sitt hjärta ifrån sig idag, höll min make monolog i 20 minuter om detaljer om bilen. Jag lyssnade med ett
halvt öra och fick svaret ”om någon frågar måste du kunna svara” på frågan om varför han drog allt det är för mig..? Ok. Jag undrar bara vem som ska fråga..?! Valfri slumpvis utvald person som blir så bländad och imponerad av vår V70 från 2008 och de bara måste fråga mig just där och då om milantal hittills på landsväg eller exakt färgnyans på plåten….förlåt, lacken?
Men ok. Jag är också glad för bilen. Och jag blev riktigt nöjd när maken skickade den här bilden:
1070 km till tom tank
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar