Bortskämda (land)krabbor

Igår körde vi upp till Orust för att spendera några dagar i en villavagn som min pappa och hans fru äger. Ett stenkast bort finns närmsta stranden och vi åt frukost med utsikt över bohuslänska berg. Efter frukost var vi laddade för årets första (!) krabbfiske. Förutom att maken hade sågat till exakt likadan fiskeutrustning till tjejerna, för att undvika i alla fall en sjundedel av alla bråk dem emellan, hade vi laddat med lyxbete till krabborna. De må åka upp och ner ett antal gånger per dag, de där strandkrabborna, men nu räknade vi verkligen med ett lemmeltåg till våra metspön som var agnade med – taaadaaa – löksill!

Jag tyckte det var kyligt i luften och tog på mig en tröja, min make stod dock i bar överkropp och menade att vinden var både helt nödvändig och alldeles ljummen. Barnen hade inte tid att tänka på eventuell frystemperatur, de hoppade upp och ner och studsade av upphetsning precis hela tiden från det att vi anlände bryggan. Mest den ena då, att inte fyraåringen flög i vattnet en av alla de gångerna hon balanserade på en kant, en sten eller en badstege är ett nederlag för naturlagarna.

Vi metade. Och metade. Och metade…men inte en enda liten krabbjefel var sugen på Abbas löksillsbitar i perfekt skurna små mumsbitar. Ursäkta mig, men exakt hur bortskämda har Bohusläns krabbor blivit..?! Eftersom den enda av oss som ville gå ner i vattnet idag var maken, och han gick bara ut en liten bit och helst inte där det var tång, så blev inte heller musselletandet någon formidabel succé.  När det gått en timme utan ett enda napp och jag nästan hackade tänder i blåsten (maken njöt av den perfekta temperaturen), packade vi ihop. Vi behövde en annan plan. Vad exakt förväntar sig krabbuslingarna en dag i mitten av juli? Laxpaté? Ska jag handmata dem? Vill de ha maten mosad? Tuggad?

En plan för eftermiddagspasset tog långsamt form i mitt huvud. Vi skulle vinna den här striden och tjejerna skulle få spannarna fulla med hungriga krabbor. Vi åkte till fiskaffären, köpte på oss lunch för ett kompani och åkte hem. Sexåringen är lika förtjust i räkor som maken och jag, vilket resulterade en stor hög räkskal. Yes! Räkhuvuden ska de väl inte kunna motstå ändå, de små kräken?

 Typisk krabb-pose

 Men var är krabborna..?

 Där!

Pass två startade senare på eftermiddagen. Jag hade fått med mig en strandstol till mig själv och nu sken solen! Vi var nästan ensamma på vårt krabbställe, som vi visste sedan innan att det kunde ge mastodontutdelning. På mage låg de sedan, alla mina tre favoriter, och spanade efter krabbor som skulle hugga på räkskalen, dras upp och hållas fångna i en rosa hink. Jag tog en paus med min bok i strandstolen och njöt av lugnet som infann sig mellan de utryckningar vi fick turas om att göra, för att inte fyraåringen skulle dyka ifrån stående ställning helt utan förberedelser (så som att till exempel lära sig simma).

Efter 90 minuter hade vi fått upp tre klena bebiskrabbor. Tjejerna var förstås stormförtjusta, men maken och jag kände att det var ett väl töntigt gäng vi fiskat upp. Tio minuter innan vi skulle lämna stranden, när maken redan stod färdigpackad med väskorna, så kom den fram: krabbkungen! Den högg från ingenstans, kom farandes ut från en tångruska och slängde sig på det spö jag för tillfället höll i. Jag fick energi som en storfiskare som suttit på lurpass hela dagen, och nu äntligen fick fatt i gammelgäddan. Nu skulle den upp! Den var stor, flera gånger större än småttingarna i hinken, och den var tung. Men jag kämpade, den tappade taget, den nappade igen och så där, plötsligt, upp och ner i hinken med den! Barnen glädje visste inga gränser, vilken fångst!

Det var nästan att jag tog hem och kokade den.