fredag 11 juli 2014

Slottskänsla i GIlleleje

Jag och storasyster var i Gilleleje för sex år sedan. Då var hon åtta månader. Mitt minne av badorten var egentligen bara att det var mysigt och att där fanns ett badhotell. Nu visade det sig att just badhotellet låg inte alls där jag mindes, men mysfaktorn var hög i hamnen och efter att ha frågat på ett par ställen om rum så hamnade vi just på Gilleleje badehotel. Vi körde in på snirkliga grusvägar och ut på en platå, innan vi hittade hotellet, som mer liknande ett slott, med strålande utsikten över havet. Just känslan av att kunna blicka så där långt bort, i kombination med den gigantiska Hästen-sängen som stod mitt i rummet, samt en egen uteplats, avgjorde saken. Vi flaggar på, sa maken. Jag sa inte emot.

Barnstolen i restaurangen skvallrade om att det någon gång funnits barn på hotellet, men i övrigt andades stället lugn och ro.  Vi var lite oroliga, maken och jag. Vi ville ju inte gärna höja ställets totala decibel med sjuhundra bara genom vår ankomst. Personalen var dock mycket hjälpsamma och satte in en extrasäng i vårt rum och meddelade att det skulle finnas pannkaka till frukost för barnen. Maken var mycket nöjd med arrangemanget att ett av barnen skulle sova längs fotändan av den stora sängen; ”…precis som Sir Väs!”. 

Vi tog en avstickare in till byn igen för middag. Valet föll på en fiskrestaurang med namnet ”Far til fire”, och en välkomnande text där det framgick att alla var välkomna – stora som små. Grillbuffén fick det att lysa ur ögonen på maken och sexåringen premiäråt röda pölser och gav dem högt betyg. Fyraåringens pasta och köttfärssås stod orörd, och signalerade 75 danska kronor åt skogen, medan hon var på upptäcktsfärd. Hon fick därifrån med tom mage men med ytterligare ett sommarminne, denna gång gett skrapsår på hakan. Blod nära munnen ger mig rysningar, men maken var snabbt där med en servett och en uppmaning till sin fru att titta bort tills han torkat bort det värsta. Vi avslutade dagen med att barnen fick springa av sig på stranden, under en sol som närmade sig havet.




Sen åkte vi tillbaka till hotellet, och hade jag haft minsta lilla tvivel för att vi valt rätt hotell, så försvann allt motstånd när jag hoppade in i duschen som inte bara var gigantisk, utan också hade en dusch som på ett spa där vattnet flödar från en bred dusch i taket och värmen är precis perfekt på mittenläget.

Sen hade man ju önskat att dagen och därmed detta blogginlägg var slut. Men nej. Fyraåringen hade fått sig en sovstund i bilen och hade inga planer alls på att somna. Eller ens ligga still. Eller vara tyst. När klockan var 23 fick jag nog. För att ge storasyster ro, satte jag den vilda i bilen och körde ut på grusvägarna för att hon kanske, kanske skulle slockna i bilstolen. Tyvärr var mitt lokalsinne lika mycket satt ur funktion som hennes förmåga att somna, och jag körde därmed vilse. I sann dramatisk i-landsanda blev jag lite svettig när jag också insåg att jag glömt telefonen. Hur skulle det nu bli…? Alla hus ser ju likadana ut i sommarnatten? Vägarna är lika grusiga och det känns som om jag kör i en labyrint. Det var helt stilla i området. Borde inte någon vem som störde ordningen i deras område klockan halv 12 en sommarfredag? Jag fick rysningar och tänkte lite på The Shining. Efter ren tur, och mycket lite skicklighet, såg jag hotellets högsta punkt kika fram bakom träden och vi var tillbaka. Puh!

Självklart sov ingen. Vi gav upp. Fyraåringen ramlade ur den höga sängen en gång. Blev ledsen. Vi sjöng psalm på psalm, och till slut…tystnad och stillhet! Klockan var då 23.55. Riktigt som maken tänkt sig blev det inte. Jag låt inklämd mellan barnen i dubbelsängen (de hade så klart varsin jätteyta att sova på) och maken låg i extrasängen vid våra fötter. Hur var det nu…precis som sir Väs..?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar