Kakel spektakel

Min make hade förberett den här dagen grundligt. De senaste två månaderna har han mejlat och sms:at mig olika länkar på badrumsinredning, som han har (citat) "...valt ut efter noggranna studier..".  Jag har öppnat några av dem, hmm:at med i hans utläggningar men mest tänkt att jag vill ha ett badrum - that's it. Ett helt vanligt badrum med förvaring högt och lågt, en dusch och fräscht kakel. I den tanken är maken med mig, även om han kanske har lite fler nyanser i sitt önskade. Byggaren vi anlitat var lyrisk över vår samstämmighet vad gäller enkelheten. Han skickade oss till den butik han samarbetar med, för beställning av all inredning till vårt nya badrum som ska börja byggas om några veckor.

Kvällen innan besöket, som vi skaffat barnvakt till och därmed var lite att betrakta som en date, började maken bli nervös. Han menade att jag inte svarat ordentligt på hans förslag och att han ju redan egentligen vet vad vi ska ha. Då började mina varningsklockor slå hål i hjärnbalken. Vadå VET!? Vi brukar kunna välja tapeter, möbler och annat rätt snabbt och effektivt och vara överens, men med den inställningen hos min make i kombination med min flummiga tanke om att "...ett badrum kan väl inte vara så svårt, bara det blir bra" så började osämjan puttra. I bilen nästa dag når situationen sin kulmen, när jag startar en motargumentation om vilket märke på toastol vi ska ha. Maken lyssnar, försvarar sin uppfattning om vilka märken som är aktuella enligt honom och avslutar diskussionen sammanbitet med orden "...jag har tittat på toastolar i tio år, jag vet vilka som är bäst".

Så pass..?

Den stora skillnaden mellan mig och min make är visualiseringsförmågan. Medan min make ser ett färdigt badrum framför sig när han ser en duschvägg han gillar, så ser jag...ingenting. Det är som att dra en papperspåse över huvudet. Det enda som skulle kunna få min hjärna att bli kreativ när det kommer till just inredning, är om någon häll upp en digital moodboard, med exakt vårt badrums mått, och pluttade in olika kakel, duschväggar, handfat och belysning på mina direktiv. Maken har en poäng när han som svar på min önskan om ovan tillvägagångssätt menade, att visst kan vi lägga extremt mycket tid och pengar på förarbetet, då blir badrummet eventuellt färdigt till jul - 2016. I grund och botten vill jag ha ett badrum. Inte en oas med djungeltema och zebramönster på duschdörrarna. Inte heller en bastuliknande historia i naturmaterial för att hedra skogen. Eller en rosa paljettspya med Hello Kitty-kakel.

Men det gör mig så avundsjuk att min make ser en kakelfärg och sedan står och blickar i fjärran medan han "mmmar" och "aaahar" över hur det skulle ser ut på plats. Själv ser jag handfat, speglar och toastolar cirkulera över mitt huvud och hota med kraschlandning. Alla skriker "välj mig!" och några hojtar "jag är precis vad du vill ha, även om fulgul inte var ditt huvudval från början!".  Min sinnessjukt dåliga förmåga att visualisera just inredning, hindrar förstås inte mig från att avfärda några av min makens förslag med motfrågor om han tänkt inreda vårt gemensamma badrums som Icas kundtoalett. 

Förvirring. Kaos. För många val! Tänker att jag behöver en mer nordkoreansk stil, där det finns tre modeller av allt att välja mellan. På kvällen ger jag upp. När maken börjar hänvisa till olika modeller på kommod vi sett under dagen och jämföra handtag på dem, frågar mig om mått och om jag vill ha dekorativa (?) skåror i lådorna, slänger jag (passande nog) in just handduken. Strax känner jag min sinnesro återkomma, när jag överlämnat svaren på alla frågor till mannen jag är gift med, och som uppenbarligen kan ställa upp i 10 000-kronors frågan på ämnet toalettkunskap. Att han dessutom ägnat åtskillig  med tid till att ringa leverantörer och frågat om var varje sak är tillverkad, och vilka material som används, gör ju också att han är mer än lämpad att göra våra gemensamma detaljval, efter att vi ändå lyckats bestämma färgskala. Hans intresse sträcker sig helt enkelt längre än mitt. I affären försöker maken sig på en konversation om kaklets ursprung. Inte med mig, men med säljaren som man ändå kan förmoda har ett specialintresse för badrumsinredning. Men på makens fråga om varför italienarna tillverkar så mycket kakel, blev bara svaret kort och koncist, "Jadu, de har de gjort sen romarnas tid". 

Om en dryg månad får jag se hur badrummet fix och färdigt. För maken blir det ingen överraskning. Han har ju redan sett det framför sig.