Det är nästan så jag vill klappa om vår gråa springare. Vi har åkt kors och tvärs i Sverige i flera veckor nu, och varje gång vi tror att nu, nu blir det svårt att få med oss alla pinaler, så tycks bagaget större. Tre kylväskor och en otymplig hink med strandleksaker? Inga problem. Fem resväskor? Jajjemen. En håv på två meter? Japp. Hundra saker till? In med dem bara!
Håven fick dock modifieras lite, efter att tjejernas oförmåga att hantera den utan att sticka ut ögonen på någon inom en radie på fyra meter, upptäcks. Nu är skaftet något kortare, även om jag får onda ögat av maken då och då för köpet av håven till krabbfisket. Han anser fortfarande att det är onödigt att addera mer drama än nödvändigt till våra strandbesök.
Håven och krabbhinken packades dock ur bilen igen efter inskaffad kunskap om att det finns ytterst få eller inga krabbor på sydöstkusten dit vi är på väg. Kanske lika bra. Min slumrande tävlingsinstinkt väcktes ju något otippat på Orust när det kom till krabbor. Min syster förslog efter några minuter i mitt sällskap, att jag skulle anmäla mig till SM (?) i krabbfiske i Fjällbacka som går varje sommar. Jag tro det enda problemet i det fallet är åldersgränsen. Den kan vara elva år eller så. Men det går väl att anmäla en bulvan tänker jag...
Åter till vår femte familjemedlem. Hen är matad med diesel, körs i lagstadgad hastighet längs hallandskusten och vi beräknat anlända Kivik på skånska ostkusten om några timmar. Eller i alla fall inom en snar framtid. Livet i högerfilen med en förare som stampar takten till Melodifestialens enda dansbandslåt, gör inte vår springare rättvisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar