Öppna landskap...jodå, men sen då?

Jag hoppas att Kivik växer på mig. Vi bor i vackert gult 1800-tals hus med röda fönster, granne med en äppelodling. Havet är ett stenkast bort, och solen har lyst på oss sen vi kom. Närmaste äppelmusteri är endast tre kilometer bort, nära där Ranelid bor. Kivikkändis nummer två (eller kanske ett), Lundell, bor bortanför ängen. Men han hälsar inte, enligt lokalbefolkningen. Ranelid brukar tydligen både le och hälsa, allt enligt säkra lokala Kivikbor sen tre generationer bakåt. Vår trädgård är gigantiskt och hammocken står perfekt i skuggan, bredvid ett äppelträd och under grenarna på ett körsbärsträd.

Och ändå. Jag känner inget! Vackra vyer. Check. Varma vågor och långa sandstränder. Check. Lunch på strandbaren. Check. Men jag har lika gärna kunnat äta korv hemma. Antingen är jag för semestervan, bortskämd med soliga dagar, havsstränder och perfekt grillat kött. Eller så beror det på att jag sovit som en kratta de senaste nätterna, med två barn i samma säng som mig. Och visst, en gång i månaden närmar sig.

Men ändå! Jag vill så gärna peka på ett hus och säga att där, där skulle vi kunna bo! Jag vill drömma om alla hus och trädgårdar jag ser. Vi kanske skulle bli skåningar på gamla (?) dar..!? 

Kanske har jag höga förväntningar, men jag vill känna att jag vill stanna längre. Se mig själv i ett sammanhang, här! Men jag bara iakttar. Ser de gröna kullarna, det blåa havet och de gula fälten. Och älskar tanken på mitt radhus i förorten på västkusten ännu mer.

Vackert...

...vackert.

Jag hoppas känslan släpper om ett par dagar, att Kivik växer på mig. Annars får Lundell nog sjunga ut något mer den dagen vi ser honom vandra runt i det han hyllat i sina älskade öppna landskap.