Tivoli!

Man kan inte anklaga Köpenhamn för att inte leverera vädermässigt; strålande sol och 31 tryckande grader stor på vädermenyn. Vår huvudattraktion för resan till Köpenhamn, tillsammans barnens farmor och farfar samt farbror, var att fira farfars 70-årsdag. Tivoli var satt som skådeplats, vilket banade väg för att både barn och vuxna kunde roa sig. Barnen var så klart exalterade och fick varsitt åkband. Tydligen föll det kollektiva valet på mamman som åksällskap för dagen.

Sexåringen valde första stoppet i nöjesparken, ett stillsamt barnpariserhjul som kändes som såg rätt litet ut. Bra start. Vi köade upp i en trapp, vilket inte fick mig att fatta det jag borde fattat.  När vi väl kom upp på påstigningsplatån, så var vi rätt högt ovanför marken. Jag blev lite skraj och uppenbarligen okoncentrerad. I nästa sekund satt vi, barnen och jag, i en korg för oss själva, och inte förrän korgen var stängd, med en liten dörr som såg ut att hänga på trekvart, insåg jag att det inte gick att spänna fast oss! Tanken var att vi skulle sitta ner. Hela åkturen. Stilla. Gaaaaaahhhhhhh!!!
Mitt hjärta började klappa våldsamt igen och svetten som redan låg på lut började rinna. Hur skulle jag klara att hålla fyraåringen innanför grinden i flera varv – med gungande korgar och i ett hjul som då och då stod still för att vi skulle titta på utsikten..?! Munnen var så torr att jag inte kunde svara sexåringen, som också blev nervös, när hon frågade om det fanns någon nödknapp så vi kunde gå ur. Jag skakade bara på huvudet, svalde och försökte mig på ett leende – ett leende som jag mer tror såg ut som en galen människas psykotiska flin. Sexåringen låg ner i mitt knä de första fyra varven. Fyraåringen satt stilla och tittade…började skruva lite på sig…ville upp och stå på knä. Sa att hon ville luta sig över räcket (NEJ), peka, ropa på pappa på marken, vinka, hoppa upp och ner på rumpan och liksom häva sig från sida till sida inne i korgen. Jag satt dubbelvikt med en dotter i knät och så mycket kroppstyngd jag kunde på fyraåringen, så att hon inte skulle kunna glida ur mitt grepp. Min egen begynnande höjdskräck gjorde sig också påmind, och jag såg ingenting av åkturen förutom vad som fanns i vår korg och resten av släkten på marken. Jag kanske överreagerade, hon satt ju ändå rätt still för att vara henne, men katastroftankarna låg rätt nära och pockade på. Vi överlevde, barnen var överlyckliga och ville åka igen. Absolut, sa jag. Om sisådär fem år. En nära-döden-upplevelse räcker.

Jag trodde vi skulle få knö och trängas på Tivoli, men det var alldeles perfekt folkmässigt. Barnen kunde åka sina favoritattraktioner hur många gånger de ville – eller i alla fall så många gånger mamman orkade snurra i gassande sol. Vi hade vätskestation hos mina svärföräldrar mellan varven. De såg till att vi hade allt vad vi behövde i form av glass, vatten, kaffe och päronsaft. Maken agerade fotograf och svärfar filmade. Jag tror det finns material för sju säsonger av Tell Me More – the Danish edition. Efter någon timme anslöt maken till oss i åkargänget, vilket i sig är värt en high five. Jag svär på att han mådde lite illa bara av tanken på att åka något rör sig snabbare än Sagoslottet, men han tycker jag är dum när jag säger så. Klart jag kan åka, sa han självsäkert, och klev på gratiskarusellen (med barnen).

Min svågers axlar fick agera viloplats för barnen när de inte riktigt orkade med. Eller när mamman inte orkade åka ett sjätte varv i drakbåtarna. På kvällen åt vi middag på en restaurang i parken, och släppte sedan lös barnen på Farfars bilar. Har du byggt dem allihop? frågade fyraåringen förvånat, men helt logiskt, sin farfar.  Maken föreslog att han och jag skulle åka ett varv tillsammans. Visst, varför inte? Eller snarare så här i efterhand, varför? När jag satt mig ner, fanns det plats för en liten barnrumpa bredvid mig. Inte för att maken på något sätt är någon extremt bred person, men det var mer på vilja än något annat som han lyckades pressa ner sig bredvid mig. Jag tyckte jag kände dörren svikta, men det kan varit inbillning. Men vad gör man inte för lite egentid med sin fru? Om man så får sitta med halva rumpan utanför en antik leksaksbil som styr sig själv runt en bana inför publik.

Fem vuxna som passade upp på två barn, visade sig vara perfekt för att kunna njuta av Tivoli en hel dag, och ändå gå därifrån med sinnet och lite av orken i behåll. Vid stängningsdag tog vi en taxi den korta biten tillbaka till hotellet. Maken frågade chauffören om det skulle bli lite mer lagom varmt imorgon, men dansken förstod inte. Vad betyder lagom? Mitt emellan, inte för mycket och inte för lite, förklarade maken. Han förstod ändå inte. När barnen somnat på hotellet, låg jag och lyssnade på deras andetag. Det är först då, när de ligger i sina sängar igen på kvällen, som jag känner mig helt lugn igen efter full fart en hel dag. Precis innan jag somnade, hann jag tänka att ordet ”lagom” verkar inte finnas inte i vår vokabulär heller.