En annan dag

I soffan under en pläd med tekoppen inom räckhåll och julklappsboken i knät. Rofylld annandagskväll i tystnad, de enda ljud som hörs är barnens djupa andetag när de sover (ja, åsså torktumlaren, men den hör till våra vardagsljud så den hör jag knappt). Om någon nu skulle få för sig att tro att julefriden fortfarande råder, så vill jag gärna snabbt ta er ur den fantasin och slänga er i en kall tunna.

Dagen började vid halv 7 imorse när tvååringen dansades och sjungandes vrålandes övade på att göra idol-domare (o)lyckliga med sin tolkning av Midnatt råder. Snabbt fick hon upp femåringen ur morgondvalan. Halv 7 kan ju låta som sovmorgon för många av er småbarnsföräldrar, men då kan vi höja insatsen och även lägga in ett skrikpass efter mardröm hos tvååringen vid 23-tiden, samt ett brutalt uppvaknande vid 4-snåret när maken fick en rejäl örfil av tvååringen samt uppmaningen ”gå upp nu”.

Senare på dagen: Julmat och paket som sparats, glögg och massa godis. Vi var tre gånger så många vuxna som barn. Glädjetjut över julklappar blandades med argsinta vrål när någon lyckades med ett tjuvnyp. Dagen flöt på bra, men jag blev övermodig och trodde att jag skulle kunna få en liten, liten stund i godan ro  på da…mrummet. Där gick dock tydligen gränsen för vad mina barn tänkte låta sin mor få känna av i julefrid. Trots att båda döttrarna var upptagna med olika underhållning på varsitt håll, så kom tvååringen kutandes så fort jag satt mig ner. Ibland tror jag att de kan lukta sig till när det är dags att attackera sin mamma. Då menar jag inte lukta i form av eventuella damrumsodörer, utan snarare som när en hund drar sig till människor som inte gillar hundar. Kanske ingen snygg jämförelse, men ni fattar. När man inte vill bli upptäckt så känner de på sig att nu jädrar är det nog dags att hitta morsan och tjoa lite i största allmänhet.

Jag hör på långt håll tvååringen som börjar tassa runt. Hon börjar leta, fråga, småspringa och till slut tjuta VAR ÄR MAMMA?! Eftersom det fanns flera andra vuxna människor på rätt sida om den låsta dörren, så valde jag att inte svara. Det hjälpte inte. Tre sekunder senare har hon förstått att den låsta toadörren betyder att mamman måste störas NU. Hon hänger i handtaget, ropar växelvis ”mamma, släpp in mig” och den något oväntade meningen ”jag har en pipa, öppna, jag har en piiiiiiipaaaaa!!!”. Pipan härstammar från Alfons-böckerna, på varje sida påpekar hon att Alfons pappa röker pipa. Nu hade hon tydligen hittat en egen. Jag sa till henne att hämta sin far och för ett ögonblick blev hon tyst. Va? Sen när funkar en tillsägelse? Men nejdå. Hon tog bara en paus och bytte taktik. Ett par sekunder senare började lamporna blinka inne i badrummet. Men va i..? Det kunde bara betyda en sak. Dottern hade hittat dimmerratten utanför dörren. Det kan också stavas som att hon vann.  

Det var en på det hela taget bra annandag, om än högljudd. Yngsta dottern avslutade bjudningen med en överraskande högersving. Hon tog sin bordsgrannes servett och slungade iväg den med imponerande kraft. I slowmotion såg jag hur servetten flög över bordet och landade mittemellan det tredje och fjärde brinnande ljuset i adventsljusstaken – efter att ha den snek ljuset änglaljuset som stod bredvid.  Eftersom jag såg det i slowmotion så hann jag fånga den innan den välte över lågan– en mammas superkrafter. Där och då valde vi att avsluta julen och julfirandet 2012.

Lugnet efter stormen.