Jag hade planerat en klassisk rakt in i kaklet-avslutning på höstterminen. Planen var att flyga fram och tillbaka till Stockholm över dagen, landa kl 17 i Göteborg, handla lite julklappar och sedan möta upp mitt tjejgäng från gymnasiet för lite mat och ett glas vin. Även om julstressen börjat smyga sig på, så hade jag glatt mig åt torsdagens lätt pressade schema.
När jag slog upp ögonen i morse så borde jag anat oråd. Ena ögat kändes lite ömt, men jag hade bara en sak i huvudet – mot dusch, påklädning och ut till bilen för färd mot flygplatsen. Sista rycket innan 19 dagars julledighet (som ju smakar extra gott när bara sex semesterdagar ryker). Jag kanske inte är mitt vackraste jag någonsin klockan 05.50, men idag blev jag rädd på riktigt och hoppade bakåt när jag några sekunder efter att klockan ringt råkade titta mig i badrumsspegeln. Det fanns bara två alternativ - pesten eller en ögoninflammationen från helvetet.
Trots att ögat var knallrött, svullet och kladdigt, så hade jag inte ont. Jag övervägde några förvirrade minuter att faktiskt genomföra dagen, men makens tonläge när han sa ”ojdå” när han såg mig, fick mig att bestämma mig. Sedan ögonoperationen är jag ju väl medveten om vilka blickar jag fick när jag hade solglasögon trots molniga dagar. Antagligen hade det varit ännu värre om jag suttit med mina svarta solisar hela dagen. Och värst om jag tagit av mig dem.
Det blev en dag hemma, lite jobb med datorn i knät i soffan och ett evigt torkande i ögat. Grymt besviken satt jag och tänkte att jag nästan ångrade mig i beslutet att stanna hemma. Nyss ringde det på dörren. Det var några nya grannar som skulle lämna ett papper till maken (han sitter i styrelsen). Vi kan väl säga så här; med tanke på deras reaktion när de såg mig, och hur mannen stammade fram sitt ärende, så kanske det var bra att jag inte drog rabiesskämtet. Och att jag stannade hemma idag.
(Inga foton idag...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar